Janusanletet
Jag följer den vanliga lunken,
jag tjänar om dagen mitt bröd.
Mot natt är jag ofta försjunken
i samtal med ofödd och död.
Besvikelsens frätande syra
har räckts åt min törstiga mun.
Men hemligt läska mig dyra
essenser ur drömmarnas brunn.
Förlåt, att jag aldrig har kunnat
välsigna din gåva, o liv!
En värld som ej finns har förunnat
mig ljuvare tidsfördriv.
När ofödda ord i mig stöna
och hjärtat har feberskräck,
ger drömmen mig svalka i gröna
bersåer med lummig häck.
Men pennan mot papperet raspar
och orden bli stelnat bläck,
som handla om vindsus i aspar,
om sländor vid porlande bäck ...
The Janus visage
The common routine is my station,
I spend my days earning my bread,
though nights more in deep conversation
with both the unborn and the dead.
The acid of dashed expectations
my parched lips has sought to have cursed;
in secret, though, precious libations
from dreams’ wondrous well slaked my thirst.
Forgive me, I’ve never been able
to bless you, o life, for your gift!
I’ve found in a world that’s a fable
a pastime that more suits my drift.
When words still unborn moan for hours,
my feverish heart fills with dread,
the dream gives me coolness in bowers
of green leafy hedges instead.
But pen against paper is rasping
and words turn to dry ink in books
which deal with winds soughing in aspens
and dragonflies by purling brooks.