Bo Bergman: 'Clowner'

 

CLOWNER

 

På livets stormiga arena

är du, är jag en clown som drar.

Men ingen vet vad pris det har

det sura bröd som vi förtjäna.

 

Vår plumphet är en mask för dragen,

där alla smärtor stå att se,

och blodrött lyser mitt på magen

ett hjärta av papier maché.

 

Så går det löst, vi kasta boll

med rim och rytmer, sucka, brinna,

förbanna, älska orätt kvinna,

och dö för träsvärd i vår roll.

 

Men det är rollen, icke vi,

som ger oss namn och applåderas.

Vi glömma den – och bombarderas

med hån från golv till galleri.

 

 

CLOWNS

 

In life’s tempestuous arena

are you, am I as clowns arrayed.

But no one knows the price that’s paid

for crumbs of bread by us as gleaners.

 

Our coarseness is a mask for traces

of pain that is as clear as day,

and blood-red on our chest one places 

a heart made of papier-mâché.

 

Then off we go, throw balls, cajole

in rhyming verse, sigh, feel ignited,

we curse, feel love that’s unrequited,

with death by wooden sword our role.

 

It is the role, though, and not we,

that makes our name and is applauded.

This we forget – and are bombarded

with scorn from floor to gallery.