Bo Bergman: 'Du och jag'

 

DU OCH JAG

 

Det var en gammal, gammal man

med handen tungt på staven,

och han var jag och jag var han.

Jag lutade mot graven.

 

Det var en gammal, gammal fru

i kjol av urblekt siden,

och du var hon och hon var du

som du skall bli med tiden.

 

Den gamla mannen satt och höll

den gamla frun i handen,

och solen föll och lövet föll

och käppen skrev i sanden

 

de rader som jag skriver nu

i kväll, när tiden stannat

och du är jag och jag är du

och intet allting annat.

 

 

YOU AND I

 

An old, old man was plain to see

whose hand his stick grasped tightly,

and he was I and I was he.

The grave gaped for me nightly.

 

An old, old woman was there too,

her dress of silk all faded,

and you were she and she was you

before time leaves you jaded.

 

The old man sat and took her hand

in his, them both uniting;

the sun and leaves fell, in the sand

his stick now started writing 

 

the lines I write tonight anew

now time’s stopped intervening

and you are I and I am you

and all else has no meaning.