Emmaus
Jag drev i månens gula ljus
mot ängarna vid Emmaus.
Allt var så tyst, ty vinden teg,
men prassel hörde jag och steg
och tänkte: vägen liten är,
men många måtte färdas här?
Dock, ingen vid min sida kom
och det vart dag så småningom.
Då strök jag mig för pannan lätt:
Vad hade hänt? - Var detta rätt?
Jag hade gård, jag hade hem
och ankring i Jerusalem.
Man räknade på mej därvid
som proper och som högst solid.
Vad sökte jag i månens ljus
bland slödder på ett utvärdshus
och dårar utan mantalsort
som aldrig någon nytta gjort?
- - -
Strunt, tänkte jag och vände hem
i droska till Jerusalem.
Emmaus
I roamed beneath moon’s yellow light
to fields near Emmaus one night.
All was so quiet, as no wind blew,
though I heard rustling, footsteps too
and thought: the road although quite small
seems hardly used by folk at all.
Yet, no one passed me on my way,
not even by the break of day.
I stroked my brow as if from fright:
What had occurred? – Were things all right?
I had a home the size of ten,
my anchor in Jerusalem.
Those in the neighbourhood all found
me orderly and highly sound.
What sought I in that moon’s pale light
midst riff-raff in an inn at night
and fools without a fixed address
whose lives had always been a mess?
- - -
Such piffle! Home from all of them
by taxi to Jerusalem.
No comments:
Post a Comment