Nils Ferlin: 'Ord'

 

Ord

 

Det är en saga som jag en gång hörde:

att Herren gud vid tomma intet rörde

– det rymdens djup där endast skuggor drevo –

och sade: Stjärnor bliv! – Och stjärnor blevo.

 

Jag vet en gycklare. Med stjärnevimmel

han vill bekransa rikt sin levnads himmel

– det rymdens djup där endast skuggor driva.

Han säjer: Stjärnor bliv – och stjärnor bliva.

 

Ja, stjärnor bliva – se, på alla kanter

som ädelstenar och som diamanter.

– Här tar vi tiden för hans sista under

som lyst hans själ i tjugosju sekunder.

 

 

Words

 

There is an ancient legend I have heard:

that God Almighty the great void once stirred –

the endless deep with shadows one vast blur –

and said: Let there be stars! – And stars there were.

 

I know a jester. It is his proud boast

he’ll deck his life’s sky with a starry host –

that endless deep with shadows near and far.

He says: Let there be stars – and stars there are.

 

Yes, stars there are – see, everywhere you gaze

like precious stones and diamonds they all blaze.

A record for this final wonder beckons

that lit his soul for twenty-seven seconds.