ZKG1
four swans fly high
above the sound
they seem to know
where they are bound
they fly in an
ascending line
combine to form
a secret sign
they slowly slice
the sky in two
as on they move
right out of view
i have no way
possess no art
to stop the folds
that fall apart
Landskapet kunde vara en bombhärjad katedral.
Endast lodräta murar kvar.
Pelare, inga bågar.
Inga fästen för vilsna gräsfrön,
ännu mindre för fågelbon.
Stenvägg tiger mot stenvägg.
Deras enda beröring
är en glädjelös lek –
stundom spelar de boll
med ett stympat, förfluget anrop,
nej bara ett rop, ett eko —
fram och tillbaka, fram och tillbaka,
hur många gånger som helst:
eleison eleison eleison eleison.
The landscape could be a bomb-ravaged cathedral.
Only perpendicular walls remain.
Columns, no arches.
No holds for straying grass seeds,
even less for bird’s nests.
Their only contact
is a joyless game –
sometimes they play ball
with a garbled, random invocation,
no just a call, an echo –
back and forth, back and forth,
a countless number of times:
eleison eleison eleison eleison.
IRISK GUMMA
Jag kommer ihåg en gumma,
kanske i Donegal, kanske någon annanstans.
Vid första ögonkastet bestod hon
av en urgammal sotsvart schal.
Hon stod på kustbyns knaggliga torg
och tittade på sin sonson,
en femåring, smutsig och morsk,
som hade lärt sig en shanty
och framträdde för publik.
Eller hon var kanske inte hans farmor.
Ingenting antydde äganderätt.
Blicken var bländvacker av självförglömmelse.
Tidningstrasor stack fram ur skorna,
och sankt Patrick förbarme sig vilka tänder.
Hon makade på sig för turistflocken
och tiggde inte en penny,
troligen inte av någon princip
men av lycksalig liknöjdhet.
Vår inlärda sociala skuldkänsla
kröp in i ett hörn och la sig.
Så blev det den lille gaphalsen
som fick min framtagna shilling,
tvärtemot mina intentioner.
OLD IRISH CRONE
I recall an ancient old crone,
in Donegal maybe, perhaps some place else.
At first glance she only consisted
of an ancient, sooty black shawl.
In the seaside village’s uneven market square
she stood gazing at her grandson,
five years old, dirty and cocky,
who had taught himself a shanty
and was performing for the public.
Or maybe she wasn’t his grandma.
Nothing suggested right of ownership.
Her gaze was exquisite from self-unawareness.
tatters of newspaper stuck out from her shoes
and may St. Patrick have mercy, what teeth.
She steered well clear of the crowd of tourists
and did not beg for a penny,
probably not out of principle
but of blissful sheer indifference.
Our acquired social feeling of guilt
crept into a corner and lay there.
So it turned out to be the young loudmouth
who got my taken-out shilling,
completely against my intention.
Claritas claritatum: decemberhavet,
ännu ofruset, kanske nollgradigt,
speglande i sitt ljusa glas
årets stillaste stiltje.
Bottnen skön på tre meters djup:
sanden räfflad i grått och grönt,
musslan blåsvart och snäckan vit,
tången jodbrun med bronsstänk.
Nu marmoreras himlen.
Sannolikt solnedgång.
Lyckligt visslande, utan fångst,
går spinnspöfiskaren hem.
Claritas claritatum: the December sea,
as yet unfrozen, perhaps close to freezing,
mirroring in its shining glass
the year’s stillest inertia.
The bed beautiful three metres down:
the sand fluted in grey and green,
the mussel blue-black and shell chalk-white,
wrack iodine-brown, flecked with bronze.
The sky now grows marbled.
Most probably sunset.
Happily whistling, with no catch,
the spinning-rod angler goes home.
 |
| Angelica Sylvestris |
Strättan växer på slänten
några meter från sjön.
Utan brutala medel,
tornar, taggar och borst,
vet den att inge aktning.
Plockas aldrig.
Sparkas sällan omkull.
Namnet okänt för mängden.
Hållningen rank men kantig,
stammen senig men torr.
Färgskalan ytterst dämpad
som det anstår en okänd:
på sin höjd en behärskad växling
mellan skärvitt och grönt.
Men överst: familjens vapen,
logiskt som Euklides,
graciöst som japanskan –
umbellaternas sobra lyx:
parasollen.
Vicar’s mead grows on the slope
a few metres from the lake.
Without brutal means,
thorns, spikes and bristles,
it knows how to instil respect.
Is never picked.
Rarely kicked over.
Its name unknown to most.
Its stance upright but angular,
its stem sinewy but dry.
Its colour scheme highly subdued
as befits something unknown:
At most a restrained alternation
between pinkish white and green.
But topmost: the family’s coat of arms,
as logical as Euclid,
as graceful as Japanese –
the sober luxury of the umbellate clusters:
the parasols.
 |
Lärkan, den första, hon som ska frysa ihjäl i natt,
slungar sig hängivet upp i kyligt lysande himlar,
drillande, drillande.
Meningslöst. Meningsfullt.
Mening och mening ... O du sjungande mångbesjungna
dödsdömda avundsvärda! Aldrig hinner vi dit!
Tusen och tusen år kunde inte lära oss detta!
The lark, the first, she who will freeze to death tonight,
flings herself avidly up into coolly gleaming skies,
chittering, chittering.
Meaninglessly. Meaningfully.
Meaning and meaning… O you sweet-trilling, eulogised
doomed and enviable bird! This we never can match!
Many thousands of years could not teach us how!
Det finns en tankfullhet som, då den avbryts,
gärna löser sig i ett leende,
villigt, utan att söka fasthålla
nyfunna trådar, glimtar, vinkande klarheter.
Jag vill kalla den sommarens tankfullhet,
eller mognadens, eller fredens. Ty den kommer inte
förrän fred råder mellan våren och hösten,
mellan livet och dess förankring i döden,
en fred lik ett åkerfält i juli,
inte färdigt för skörd, men fullt av visshet.
I sådan visshet vågar du tryggt ge upp
ängsliga positioner, krampaktiga övertag:
nyfunna trådar, glimtar, vinkande klarheter.
Ty du vet: de kommer att återvända,
var i sin tid, som axens sköna ordning
i vindens blanka virvel genom fältet.
Blott inte på ditt bud.
There is a thoughtfulness which, when interrupted,
readily dissolves into a smile,
willingly, without attempting to retain
newly found threads, glimpses, waving clarities.
I will call it the thoughtfulness of summer,
or maturity, or peace. For it does not come
until peace reigns between spring and autumn,
between life and its anchorage in death,
a peace like a cornfield in July,
not ready for harvesting, but full of certainty.
In such a certainty you safely dare abandon
anxious positions, spasmodic advantages:
newly found threads, glimpses, waving clarities.
For you know: they surely will return,
each in due time, like the ears’ lovely order
in the wind’s swirling shimmer through the field.
Though not at your bidding.
 |
| Bach, End of C minor fugue, Book I of 48. |
ORGELPUNKT
En människosjäl är en fuga
av trotsiga stämmor, som stiga
ur djupen, som locka och suga,
och mörkren, som drömma och tiga.
De trotsiga stämmorna jaga
i svindlande skräck genom stormen
och skria och snyfta och klaga –
men lyda den tvingande formen.
De trotsiga stämmorna strida –
men plötsligen enas de alla –
och falla och sjunka och glida –
och glida och sjunka och falla –
och glömma sin skräck och sin plåga
och samla sig villigt och tungt
i kärlekens drömmande, låga,
vibrerande orgelpunkt.
ORGAN POINT
A human soul’s a fugue that’s full
of voices’ mixed defiant stream
from hidden depths that tempt and pull
and darknesses that mutely dream.
Defiantly the voices hunt
in fear that giddies through the storm,
they scream and sob and wail and grunt –
obeying though constraints of form.
Defiantly the voices fight –
though suddenly unite their call –
and now they fall and sink and glide –
and now they glide and sink and fall –
forget their fear and anguished state
and eagerly and strongly join
to form love’s dreamy low-pitched, straight,
long-held vibrating organ point.
ORGAN POINT: noun In music, a single tone, usually the tonic or the dominant, held or sustained by one of the voice-parts while the other parts progress freely without reference to the sustained tone, except at the beginning and end of the passage.
THEATER VAN VOORBIJ
akte 1
opeens trad een verschijnsel op
heel even
het was klein, maar niet onbeduidend
er zat een gevoelige kant aan
het was zacht, iets uit
lang geleden
het publiek deed alsof
akte 2
hing in moeders huis
voorstelling omstreeks 1920
vrouw getroffen door pijl van liefdesgodje
geen geldelijke waarde
alleen waarde voor het denken
akte 3
het voorbijzijn moet je oefenen
bedenk hoe de stem was
en het kleinste gebaar
je bent verlaten als je niet meer weet
dan woordgekraak
THE THEATRE OF PASSÉ
act 1
a sudden occurrence took place
just briefly
it was small, but not insignificant
there was a sensitive edge to it
it was soft, something
from long ago
the audience acted as if
act 2
hung in mother’s house
reproduction around 1920
woman pierced by cupid’s arrow
no financial value
solely of value for thought
act 3
being passé calls for practice
consider what the voice was like
and the smallest gesture
you’re on your own if all you’ve got
is squeaky words.
Translated in collaboration with Albert Hagenaars
Poetic Synapses 7
MIJN VADERS ZUSTER
Zolang zij leeft bestaat de zomer van
negentienhonderd nog: alsof het vroeger
zonniger zomer was, de tantes droegen
hun wit katoen tot op de enkels onder
een hoed van stro, een parasol van rood
of geel; drie zusters in de wei (fries groen
zie ik als schilderij wat zij vertelt)
wegstuivend voor de koeien naar het hek
(wit zie ik) waar de stoomtram op verzoek
stopt: winkelen in Sneek, een taartje bij
de bakker in een zijvertrek met pluche.
Mijn zusters – die ik bang maak met de koeien.
Ook op het kind dat toen mijn tante was
en lachte lijk ik in mijn ogen nu zij
vertelt. – Nog thee? – Die zomer heb ik vast,
van wit katoen, van stuivende paniek,
grasgroen, als meisjeslach. Die is niet weg.
Geen regen dreigt. Geen donder is te horen.
MY FATHER’S SISTER
While she’s alive the summer of nineteen
hundred exists still: as if in former times
summers were sunnier, the aunts all wore
white cotton dresses to their ankles under
their hats of straw, their parasols of yellow
or red; three sisters in the field (I see
what she relates as painting, Frisian green)
dashing off from cows towards the fence
(I see white) where the steam tram stops if so
requested: shopping in Sneek, a cake at
the baker’s in a side room rich with plush.
My sisters – who I frighten with the cows.
(As too the child that my aunt was back then
who laughed as I do with my eyes as she
relates.) – More tea? – That summer I hold fast,
with pure white cotton, panic-stricken flight,
grass-green, as girlish laughter. Still intact.
No rain threatens. No thunder can be heard.
Haydn
Trött på de sjukas milda kverulans
och de friskas framfusiga hälsa
trött på känslornas slingerbultar
på väg till en hjälplig mättnad
trött på iakttagandet, själviakttagandet
och genomskådandets billiga triumf
trött på tankar om Livet, Gud,
Själen, Konsten, Musiken
lägger jag Lärk-kvartetten på skivtallriken
och låter det kvittra.
Haydn
Tired of the muted whines of those unwell,
the brazen health of those who feel just fine
tired of emotions’ slippery evasions
when seeking some degree of satisfaction
tired of observing, of self-observation,
the cheap triumph of rumbling each disguise
tired of all thoughts about Life and God,
the Soul and Art and Music
I put the Lark Quartet on the turntable
and let it chirrup.
