Thomas TIdholm: 'Aska och honung'

 

Aska och honung

 

Aska och honung var mina tal, mina nämnare och täljare.

Jag rörde i aska och jag petade i honung. Alltid

stod jag där.

Jag provade någon gång olja, ibland gick jag till grus,

men alltid blev det aska och honung.

Svart och kall var aska. Gul och varm var honung.

Utom sig var aska, och därför gick jag dit, gång på gång,

och aska ledde mig bort.

I honung kunde jag inte stanna, inte ens fastna.

Jag gick oftast en annan väg.

Längtan stod till honung och därför gick jag till aska. Jag bad

om beskydd. Jag rörde i aska, jag ritade aska full.

Jag kände aska som det som var kvar av mig.

Mycket blåste bort, men allt som föll ned påminde mig om

vad jag kunde ha varit, och därvid blivit.

Så blev aska allt, och honung en gul klick.

Jag lade honung på smörgåsen, jag åt utan att svälja.

Jag vågade inte smaka. Jag slöt ögonen för solen.

Alltmedan aska glödde i sängen.

  

 

Ash and honey

 

Ash and honey were my numbers, my denominators and numerators.

I raked through ash and I poked honey. There

I always stood.

I once tried oil, from time to time I went over to gravel,

but always ended up with ash and honey.

Ash was black and cold. Honey was yellow and warm.

Ash was out of its mind, and so I went there, time after time,

and ash led me away.

I could not stay put in honey, not even get stuck.

I mostly took a different path.

My longing was for honey and so I went to ash. I asked

for protection. I raked through ash, I drew ash in detail.

I knew ash as that which was left of me.

Much of it blew away, but all that fell down reminded me of

what I could have been, and thereby become.

So ash became all, and honey a blob of yellow.

I put honey on my sandwich, I ate without swallowing.

I did not dare taste. I shut my eyes to the sun.

While ash glowed in the bed.