A poem by the 17th century Swedish poet Skogekär Bergbo

Dig vill jag älska än i alla mina dagar

och haver haft dig kär, från det jag dig först såg;

ej skönare eller rik, ej högre eller låg,

sig vara vem det vill, mig någon mer behagar.

Får jag ej Venerids gunst, om Gud så äntelig lagar,

så älskar jag likväl fast jag ej älskad är.

Du äst allena min, allen ästu mig kär.

Ty skiljas vi ej åt, till dess oss död försvagar.

Och den, evem det är, åt vem du är beskärd,

tag kärlek utav mig! Jag vill den med dig dela,

om jag för ringa är och du nu mera värd.

Om honom ingenting! Må ej hans kärlek fela!

Men feltes kärlek, tänk på mig ännu som brinner,

tänk att du ingen ann, som älskar mera, finner.

You will I love until my life on earth quite ceases,

And from first glance my heart’s been yours, as well I know;

Though lovelier or rich, of higher rank or low,

Whoever it might be, there’s none me greater pleases.

Should Wenerid spurn my love, assuming God decrees this,

E’en so I still will love, though love I must forego;

Yet you alone are mine, for you alone I glow,

Hence may we never part till death from life releases.

To him whoe’er it be you are consigned by birth,

Let him take love from me. With you I wish to share it,

Though I too lowly be and you of greater worth.

Of him speak not a word! His love, may nought impair it!

But should love lack, then think of me who still am burning,

Recall, you’ll find none else who loves you with such yearning.

For a workshop on the translation process go to here