Another Aspenström

Snöbrev

Det är sant att slätten är smärtsamt fri

och att konungen är sträng i sin tystnad.

Ge mig ett berg och ett eko säger rösten

om en mild horisont ber ögonen ofta.

Din oro syster är ändå för stor:

fågeltorn kan resa sig på dessa fält

och vita duvor korsa nattens dimma

minnen bygga sina grottor drömmar

tända sina lyktor.

Det är rätt det du frågar om vinden.

Ofta lockades vi ut av misstag

någon hörde steg någon röster.

Alltid var det samma skärande vind

som blandade snö med snö.

Dagen kan därför bli lång men de som väntar

har alltid sin väntan tillsammans

de vakna delar sin vakenhet de sovande

har stämt möte i sin sömn.

Det finns naturligtvis värme mellan oss

fastän vi har blivit snömänniskor

en lägereld som vi sträcker händerna mot

om den också inte brinner med lågor.

De som länge levat under valv av frost

kan plötsligt lyftas liksom av en våg

kan genomströmmas av en okänd kärlek

en oerhörd koral som blodets tunna orgelpipor

aldrig lät dem höra.

Ett brev skriver jag till dig

syster på en blå veranda

en hälsning att jag tänker stanna

att jag kanske aldrig återvänder.

Jag har druckit ett vin av snö

jag älskar en kvinna av snö.

Av snö är ryttaren och hästen

som nu bär brevet till din dörr.

Snow-letter

It’s true that the plain is painfully free

and that the king’s severe in his silence.

Give me a mountain and an echo the voice says

a mild horizon eyes will often beg for.

Your worry sister is still too great

Bird-watching towers can rise up on these fields

and white doves cross the nocturnal mist

memories build their caverns dreams

light their lamps.

What you ask about the wind is correct.

We were often lured out by mistake

someone heard steps someone voices.

It was always the same biting wind

that mingled snow with snow.

So the day can be long but those waiting

will always be waiting together

those awake share their wakefulness those asleep

have arranged to meet up in their sleep.

There is naturally warmth between us

although we’re now figures of snow

a campfire we stretch out our hands to

even if it doesn’t burn with flames.

Those who’ve lived long beneath vaults of frost

can suddenly be lifted as if by a wave

be pervaded by an unknown love

an immense chorale that the blood’s thin organ pipes

never let them hear.

I am writing a letter to you

sister on a blue verandah

a greeting that I will stay

that perhaps I will never return.

I have drunk a wine of snow

I love a woman of snow.

Of snow are the rider and the horse

now carrying the letter to your door.