Friday, 10 November 2017

Two lovely stanzas from Harry Martinson's 'Aniara'

(...)
Jag skall berätta vad jag hört om glas
och då skall ni förstå. I varje glas
som står tillräckligt länge oberört
förflyttas glasets blåsa efterhand
oändligt sakta mot en annan punkt
i glasets kropp och efter tusen år
har blåsan gjort en resa i sitt glas.

På samma sätt i en oändlig rymd
där svalg av ljusårs djup sin välvning slår
kring blåsan Aniara där hon går.
Ty fastän farten som hon gör är stor
och mycket högre än en snabb planets
är hennes hastighet med rymdmått sedd
på pricken svarande mot den vi vet
att blåsan gör i denna skål av glas. (...)


(...)
I’ll tell you what I’ve heard concerning glass
and then you’ll understand. In any glass
that can remain untouched for long enough
the bubble in the glass will by degrees
move infinitely slowly to a point
elsewhere within the glass and will complete
this journey first after a thousand years.

It’s likewise in a space that’s infinite
where light-years’ deep abyss throws up its vault
round Aniara’s bubble as she moves.
For though the speed she travels at is great
far swifter than a rapid planet’s course
in terms of space velocities it would
exactly correspond to that we know
the bubble moves at in this bowl of glass. (...)



No comments: