NY LÄRA OM DUMHETEN
Är den verkligen som stenarna?
Är den verkligen som multnande trä,
som inga spikar håller?
Men vad vet vi om mörkret inne i stenen?
Vad vet vi om den tappade ringen,
som långsamt sjunker genom gyttjan?
Där världen börjar bli svår,
hjälper under inga förhållanden duktighet.
Där det inte hjälper att söka längre.
De stora mörka askarna av dumhet. Vem öppnar?
De stora stenbumlingarna i skogen.
Den djupa gyttjan under bryggorna
som sluter sig om den tappade ringen,
är kanske alla klokare än vi trodde.
Dumheten är trögare än klokheten,
men att göra fel innebär alltid en
frihetsgrad mer än att tänka riktigt.
Det glansfulla tusentalet i Europa
träder fram ur niohundratalets tunga mörker.
Sedan någon tid
misstänker jag existensen av ett högre system,
där dumheten spelar en snillrik roll.
*
Ja.
Vi är skuggor.
Eller kanske är världen skuggor. Och vi verkliga.
Dess skuggor sveper över våra väggar.
A NEW SCIENCE OF STUPIDITY
Is it really like the stones?
Is it really like mouldering wood
that no nails hold in place?
But what do we know of the darkness inside the stone?
What do we know of the lost ring
that slowly sinks through the ooze?
Where the world starts to become difficult
no help comes from proficiency no matter what.
Where it does not help to search any longer.
The large dark boxes of stupidity. Who opens them?
The large boulders in the forest.
The deep ooze under the jetties
that close around the lost ring,
all of them are perhaps cleverer than we thought.
Stupidity is more sluggish than cleverness,
but to make mistakes always involves a
degree of freedom more than correct thinking.
The splendid millennium in Europe
steps out of the heavy dark of the tenth century.
For some time now
I have suspected the existence of a higher system,
where stupidity plays an ingenious role.
*
Yes.
We are shadows:
Or perhaps the world is shadows.
And we real.
Its shadows sweep across our walls.
No comments:
Post a Comment