TORSO
Blott du, mitt bröst, är kvar,
du som kan lida,
du som kan känna smärtans djup
men inte klaga.
Stoft är min mun,
i okänd mark förvittrad,
stoft är min strupe,
kan sitt kval ej ropa.
Till skärvor slagna
ligger mina lemmar
bland vägens grus
att trampas utav alla.
Ej lyfts min arm
att fånga fåfäng glädje,
att hälsa dagens sol,
att gripa segerkransen.
Ej höjs min panna
att med manlig tanke
sitt öde möta.
Inte ögat vidgas
att skåda världen klart
och finna ro i visshet.
Blott du, mitt bröst, är kvar.
Till lidande blott stympad
min ande fängslas här.
Blott du, mitt bröst -
du livets fågelrede
som skälver än,
fast fågeln lyft sin vinge
för länge länge sen.
Blott du, mitt bröst,
blott smärtans djup förskonats.
TORSO
Only you, my breast, remain,
you who can suffer,
you who can feel the depth of pain
but not complain.
Dust is my mouth,
eroded in unknown ground,
dust is my throat,
unable to cry out its agony.
Smashed into shards
my limbs lie
midst the grit of the road
to be trampled on by all.
My arm is not raised
to seize futile gladness
to greet the day’s sun,
to grasp the victor’s wreath.
My brow is not uplifted
so as with manly thoughts
to meet its fate.
No eye opens wider
to gaze at the world clearly
and find calmness in certainty.
Only you, my breast remain.
Mutilated merely for suffering
my breath is imprisoned here.
Only you, my breast –
You, life’s bird’s nest
that is still trembling
though the bird is on the wing
a long, long time since.
Only you, my breast,
though spared the depth of pain.
To see Rilke's famous torso poem, go to here.
No comments:
Post a Comment