Ola Hansson: 'I Senhöstnätter'

 

 

I SENHÖSTNÄTTER

Till kand. Knut Wicksell

 

Då gula septembermånen slog

genom rutan sitt skarpa sken

och dallrande skugga på väggen jog

från svängande, bladhöljd gren,

där ensam i midnattens stund jag låg,

och fastän mitt öga var lyckt,

en skräcksyn med andlös ångest i håg

jag stundom mig skönja tyckt.

 

Oktobernatt, då regnstormen tjöt,

i stönande vånda det kved,

och andetyst kring min bädd sig knöt

en likvit spökelseked.

Den lutade sig mig tätt intill

med ängsligt jämrande låt,

och våt av kallsvett lyddes jag till

de ofödda släktenas gråt.

 

 

IN LATE-AUTUMN NIGHTS

To Knut Wicksell BA

 

When the yellow moon of September flung

through my window its hard sharp stone

and my wall by flitting shadows was strung

from leaf-concealed branches thrown,

then alone I lay in the dead of night

and although I had closed my eye,

in breathless fear a horrific sight

I seemed now and then to spy.

 

October night, when the rainstorm howled

as if moaning in dreadful pain,

with silent breath round my bed, black-cowled

stood a deathly-pale spectral chain.

O’er my quaking form it now drew near

with a moaning so forlorn,

and drenched in sweat I was forced to hear

the weeping of those still unborn.