Lennart Sjögren: 'Tiden'

 

Tiden

 

Tiden kallas jag

jag äter allt som lever

som musen knaprar ostkanten

knaprar jag min gom full med liv.

Jag finns längst ner i källarna

och högst upp i de nybyggda skyskraporna

jag äter allt från kött, metall och mögel.

 

Jag har sett skräcken i de ögon

som jag snabbt vill äta

men några i plågornas natt

har också bett mig komma.

 

Jag härskar över allt som lever

men jag är själv en fånge

det är som vore jag född av något

jag inte känner och som är utanför min krets.

 

Jag darrar inför det som inte rör sig

det som inte äger kropp och skugga

och som en gång ska ta mig åter

till de ofödda.

 

 

Time

 

Time is what I’m called

I eat all living things

like the mouse nibbles the rim of cheese

I nibble my palate full of life.

I’m found deepest down in cellars

and highest  up in new-built skyscrapers

I eat everything of flesh, metal and mould.

 

I have seen the fear in the eyes

that I rapidly wish to eat

though some people in their night of torment

have also begged me to come.

 

I rule over all that is alive

but am myself a captive

it is as if I was born of something

I do not know and that lies outside my sphere.

 

I shudder at that which does not move

that which does not own a body or shadow

and which at some point will take me back

to those that are unborn.