Dan Andersson: 'Jan från Tuna'

 

Jan från Tuna 

 

Klädd som till vinter i stickande sol och med rosor i knapphål och hatt

går tiggaren Jan från Tuna sin väg genom dag och rolös natt,

sjunger om himlens härlighet och saligas lysande skrud,

knäböjer ofta bland nässlor och ljung och ber till sin barndoms Gud.

 

Galen och vild med rullande ögon, väser, viskar och ler,

kallar oss alla för syndens barn, dårar och ingenting mer.

Visar sin blygd för ett tolvskillingsmynt åt begabbande gossars spe –

gnäller var kväll om sitt syndiga kött för flickan på Liljas kafé.

 

Sjunger bestraffande sånger om Adams förbannade säd,

om Lazari grav, om Sakkeus, som lopp till ett mullbärsträd.

Och sången om liten Sakkeus jag hörde när kvällningen brann:

"O, liten till växten var han, de föraktades yppersta man

 

men han ville dock se den mästaren, vars hjärta var kärlek och lag,

och mästaren sade: stig snarliga ned, i ditt hus vill jag gästa i dag!"

Och följd som profeten av hånande rop, går Jan från Tuna bort

att vrida de smutsiga händer och be att all vredenes dag må bli kort.

 

Hest harklas sången som kråkors krax ur tomt och ihåligt bröst –

men drängarna skratta; vilt faller hans hår, mognat till dödens höst.

Du kan skratta som drängarna skratta, men om nåd till att fatta du får,

skall den galne och natten och sången ge ditt hjärta oläkliga sår.

 

 

Jan from Tuna

 

Dressed as for winter in merciless sun and with roses in hat and lapel

Jan from Tuna the beggar walks every day and each restless night as well,

sings of the heavens’ majesty, the blessed ones’ robes undefiled,

kneels among nettles and heather at times, prays as he did as a child.

 

Wild and half-crazy, with rolling eyes, he hisses, whispers and grins,

calls the whole lot of us merely fools, nothing but children of sin.

Flashes john thomas for sixpence a time to the young lads who mock their prey –

every night whines about fleshly lusts for the young girl at Lilja’s café.

 

Sings his offensive, blasphemous songs of Adam’s accursèd seed,

of Lazarus’ grave and Zacchaeus who once shinned up a mulberry tree.

And one fiery sunset I heard him sing a song of that tiny man:

“Oh, little of stature Zacchaeus was, the despised ones’ rich publican

 

but he wanted to see the master with a heart that was love and law,

and the master said: Make haste, come down, and welcome me at your door!”

And mocked now and scorned like the prophet, Jan from Tuna went on his way

and he wrung his filthy hands and prayed days of wrath would soon pass away.

 

His song is hoarse as a crow’s coarse croak from his empty, hollow chest –

but the young lads laugh; wildly his hair falls, death’s harvest will cull the rest.

You can laugh just as much as the young lads laugh, but for mercy to quite comprehend

must the madman and night and his song your heart give wounds that never will mend.