Nils Ferlin: 'Judas Iskariot'

 

Judas Iskariot

 

Ni vet allihop hur det hände:

”En av Eder ... och denne vart jag.

Det kom köld i min hud och det brände

som glödgade gisselslag.

 

Hängläppad jag stod som en fåne.

Så bar mej sandalerna fort

under midnattens glosögda måne

mot översteprästens port.

 

Mitt ärende slog som en bräcka.

Den fryntlige Hannas sken

som en nytvättad gris vid mitt fräcka

inträdesord: Nasarén.

 

Och priset på Åsnemessias?

— Rätt märkligt hur vi tagit fel

på nardusflaskan, Marias,

dock bjöds jag en tiondel.

 

Min siffra var bara ett infall,

jag bugade för deras bud.

Fast trettio silverpengar

är dåligt betalt för en gud.

 

Jag log lite blekt — och jag kräktes

mitt under Kaifas tal,

men jag bar genom isigt töcken

min gärning till Kidrons dal.

 

Sen vandrade jag några dagar

allena i bygden och såg

djupt i den djupa mullen

och högt emot molnens tåg.

 

De spetälske fick mina drakmer

jag sa: det är orent guld

men de ropade: Löne dej Herran

och vare dej städse huld.

 

 

Judas Iscariot

 

You all know just how this transpired

“One among you… which came to be me.

Cold invaded my skin and it fired

like a scourging, searing sea.

 

I stood droopy-lipped like a loon there.

Then swiftly my sandals me bore

under midnight’s quite goggle-eyed moon stare

right up to the high priest’s door.

 

My errand struck home like a stone-mace.

The jovial Annas gleamed

like a newly washed pig at my bold-faced

opening word: Nazarene.

 

The price of the ass-borne Messiah?

– How odd we got wrong the sweet scent

of the nardus flask, of Maria,

though I was offered a tenth.

 

My sum – one of my wild caprices,

I gave what they offered a nod.

Though thirty of their silver pieces

is hardly a price for a god.

 

I gave a wan smile – and puked sourly

while Caiaphas spoke of the sale,

but I bore through an icy daze dourly

my deed down to Kidron’s vale.

 

Then for a few days I just wandered

alone in the countryside, gazed

deep into depths of earth mould

and up at the clouds’ trailed haze.

 

My drachmas I gave to the lepers

I said: it is unclean gold

but they cried: May the Lord God reward you,

his kindness you ever uphold.

Nils Ferlin: 'Emmaus'

 

Emmaus

 

Jag drev i månens gula ljus 

mot ängarna vid Emmaus. 

 

Allt var så tyst, ty vinden teg, 

men prassel hörde jag och steg

 

och tänkte: vägen liten är, 

men många måtte färdas här? 

 

Dock, ingen vid min sida kom

och det vart dag så småningom. 

 

Då strök jag mig för pannan lätt: 

Vad hade hänt? - Var detta rätt? 

 

Jag hade gård, jag hade hem

och ankring i Jerusalem. 

 

Man räknade på mej därvid

som proper och som högst solid. 

 

Vad sökte jag i månens ljus

bland slödder på ett utvärdshus

 

och dårar utan mantalsort

som aldrig någon nytta gjort? 

 

- - -

 

Strunt, tänkte jag och vände hem

i droska till Jerusalem.

 

 

Emmaus

 

I roamed beneath moon’s yellow light

to fields near Emmaus one night.

 

All was so quiet, as no wind blew,

though I heard rustling, footsteps too

 

and thought: the road although quite small

seems hardly used by folk at all.

 

Yet, no one passed me on my way,

not even by the break of day.

 

I stroked my brow as if from fright:

What had occurred? – Were things all right?

 

I had a home the size of ten,

my anchor in Jerusalem.

 

Those in the neighbourhood all found

me orderly and highly sound.

 

What sought I in that moon’s pale light 

midst riff-raff in an inn at night

 

and fools without a fixed address

whose lives had always been a mess?

 

- - -

 

Such piffle! Home from all of them

by taxi to Jerusalem.

 

Nils Ferlin: 'Ord'

 

Ord

 

Det är en saga som jag en gång hörde:

att Herren gud vid tomma intet rörde

– det rymdens djup där endast skuggor drevo –

och sade: Stjärnor bliv! – Och stjärnor blevo.

 

Jag vet en gycklare. Med stjärnevimmel

han vill bekransa rikt sin levnads himmel

– det rymdens djup där endast skuggor driva.

Han säjer: Stjärnor bliv – och stjärnor bliva.

 

Ja, stjärnor bliva – se, på alla kanter

som ädelstenar och som diamanter.

– Här tar vi tiden för hans sista under

som lyst hans själ i tjugosju sekunder.

 

 

Words

 

There is an ancient legend I have heard:

that God Almighty the great void once stirred –

the endless deep with shadows one vast blur –

and said: Let there be stars! – And stars there were.

 

I know a jester. It is his proud boast

he’ll deck his life’s sky with a starry host –

that endless deep with shadows near and far.

He says: Let there be stars – and stars there are.

 

Yes, stars there are – see, everywhere you gaze

like precious stones and diamonds they all blaze.

A record for this final wonder beckons

that lit his soul for twenty-seven seconds.

 

Nils Ferlin: 'Ett träd'

 

CROSS OF MUIREDACH, MONASTERBOICE.
Eve gives the apple to Adam (left) and Cain slays Abel (right).

Ett träd

 

Det står ett träd vid vägen och vinden vet dess frö,

ja, vinden vet dess frö –

Dess frukt är röd som vallmo, dess frukt är vit som snö,

Gud skydde för de skimrande bären.

Den dag du därav äter skall du visserligen dö,

skall du visserligen dö –

Vad fröjdas du som konung, om du gammal är och slö

och bitter och stum till karaktären…

Gud skydde för de skimrande bären.

 

 

A tree

 

A tree stands by the roadside, its seeds the wind does know,

the wind indeed does know –

Its fruit is red as poppies, its fruit is white as snow,

God save us from the berries that hang gleaming.

The same day that you eat of them will death you overthrow,

will death you overthrow –

As king what joys has life to show when you are old and slow,

when dull and bitter everything is seeming…

God save us from the berries that hang gleaming.

 

Nils Ferlin: '- Sa lille Per'

 

– Sa lille Per

 

Snart går jag bort, sa lille Per,

snart går jag bort från livet.

 

Jag hade det så lustigt här

att jag vart nästan populär

 

– ja, det är sant, sa lille Per,

som det är tryckt och skrivet –

 

Men hur det var och hur det är

så tar det slut på smultronbär

 

och ledsnan kommer allom när

då det blir kalt och rivet.

 

Bort går jag då, sa lille Per,

i lite lä för livet.

 

 

– Said little Joe

 

I soon shall leave, said little Joe

I’ll soon this life be leaving.

 

It was such fun here in life’s show

I seemed quite popular, you know,

 

– it’s true, you’ll see, said little Joe

and seeing is believing –

 

What was and is will not be so,

soon berry-picking I’ll forgo,

 

and all feel weariness in tow

when coldness starts its cleaving.

 

So soon I’ll go, said little Joe,

in lee of life’s hard breathing.

Nils Ferlin: 'En Sommardag'

 

Gymnocephalus Cernuus

En Sommardag

 

Jag ser på en man som metar.

Han fingrar en ivrig mask,

som han långsamt på kroken smetar.

Och så kastar han ut med ett plask.

 

Fast en påflugen snorgerspinne

kan förvända hans drag ett slag

har nog mannen ett hovsamt sinne.

Och det är en sån vacker dag.

 

Det är sol, det är måsar som fladdra

och båtar med människor i

som ler mot varandra och pladdra

— och det är inte helt ironi

 

att man finner det skönt för stunden

och minns vad de goda lär:

att människobarnet i grunden

vill inte en mask förnär.

 

 

A summer day

 

I’m watching a man who’s angling.

He fingers a wriggling worm

that calmly he hooks and has dangling.

He casts – there’s a splash, one last squirm.

 

Though a ruffe with tiresome insistence

for a while tugs his line astray,

the man little minds its persistence.

And it is such a lovely day.

 

There is sun, there are sea gulls that flutter

and boats full of people quite gay

who laugh at the nothings they utter –

and the irony’s hardly cliché

 

that one finds it all so delightful

and recalls what good folk affirm:

that deep down no human is spiteful

and never would harm a worm.

 

 

 

 

Frank Jæger: 'Efter Stormen'

 

Efter Stormen

 

Mønster i Sandet af Havfruens skællede Hale.

Dérhenne maa saa de første Blodspor være.

De gaar som paa Glasskaar. Kan ikke tale.

Og vores Luft er for dem som Tjære.

 

Deres Øjne er vandblaa. Ørerne kan de lukke.

Det lange Haar er sort og grønt, det lugter salt.

Deres Bryster er smaa og glatte og meget smukke.

Her ser det ud, som om hun gled og faldt.

 

Du ser i Sandet, hvor Fingrene er fine,

og Knæene staar støbt som fuldendte Ovaler.

Find hende: Hun tager dine Hænder mellem sine.

Hun rødmer aldrig. Gør stum, hvad du befaler.

 

Brug hende dristigt. Dejlig fra Haar til Hæl.

Over Jer hviler en smudsig Maage paa Vingen.

Og hvad hun attraar til Gengæld er blot din Sjæl

Og du har ingen.

 

 

After the storm

 

The sand shows patterns of the mermaid’s scaly tail.

There then is where the first blood traces are.

They walk as if on shards of glass. Their voices fail.

And what is air to us to them is tar.

 

Their eyes are liquid blue. Their ears can tightly fold.

Their waist-long hair is black and green, with salty smell.

Their breasts are small and smooth, most lovely to behold.

It looks as if it was just here she slipped and fell.

 

The sand reveals her fingers’ every bone,

as perfect ovals lie the casts of both her knees.

Find her: She’ll take your hands between her own.

She never blushes. Dumbly follows your decrees.

 

Boldly use her. Delectable from top to toe.

Above you rests in flight a gull that’s filthy dun.

And what she craves from you is just your soul.

And you have none.

 

ZKG 26

 

ZKG 26

 

the skin so thin

so taut and stretched

the skull emerging

sharply etched

the pupa stage

a final age

the withered leaf

a fragile sheath

a fitting swath

to house the moth.

Thor Sørheim: 'Hva en tro kan bære'

 

HVA EN TRO KAN BÆRE

 

Den som vil bygge ei bru eller finne holdepunkter

for en tro, må først måle og regne ut hvor mye

de faste fundamentene skal tåle av overgang og

motgang. Ved slike anledninger gjelder det å finne

grensen for den vekt som skal legges på de avgjørende

sammenføyningene av tro og viten. Hva ei bru

kan tåle, og hva en tro kan romme vil alltid

bli målt med utgangspunkt i undringens akseltrykk.

 

 

WHAT A FAITH CAN BEAR

 

Anyone wanting to build a bridge or find a firm basis

for a faith, must first measure and calculate how much

the fixed foundations shall be able to tolerate tracking and

backtracking.  On such occasions the critical point must

be found for the weight to be placed on the crucial

interlockings of faith and knowledge. What a bridge

can tolerate, and what a faith can accommodate will always

be based on wonderment’s maximum axle load.