Wesper Aspenström: 'Tierleben'

TIERLEBEN

 

Det är nosandet, det är andedräkten,

det är de tunna ångstrålarna.

Det är kaninens ständigt snippande nos,

det är skogsmusen som blåser på de torra löven.

Det är kattnosar, hundnosar och fågelnäbbar.

Det är trynen, mular, näsor, nosar, snyten och snablar.

Det är stora röda gap.

Det är luften som saknar egen bostad

och slinker ner i våra brösthålor

och slinker ut igen.

Det är allt som kittlas, knuffas, burrar upp sig

eller spinner.

Det är nafsandet och tafsandet.

Det är kelsjukan och munhuggningen.

Det är alla djuren i Brehms femton band,

särskilt de varmblodiga däggdjuren.

Det är lungsäckarna, luftstruparna, tungorna,

läpparna, näsvingarna, morrhåren.

Det är inte sfinxen i Giza som vaktar dödens tempel.

Det är de smygande, lunkande och hoppande liven.

Det är ångalstrarna bland världens kyliga anläggningar.

 

 

TIERLEBEN

 

It is the nosing, it is the breathing,

it is the thin beams of steam.

It is the rabbit’s ever-twitching nose,

it is the field mouse that blows on the dry leaves.

It is cat’s noses, dog’s noses and bird’s beaks.

It is snouts, muzzles, sniffers, snoots, snozzles and trunks.

It is great red wide-open jaws.

It is the air that has no home of its own

and slinks down into our chest cavities

and slinks out again.

It is everything that tickles, nudges, ruffles itself up

or purrs.

It is the nibbling and the pawing.

It is the cuddle-lapping and the snapping.

It is all the animals in Brehm’s fifteen tomes,

especially the warm-blooded mammals.

It is the pleural sacks, the tracheas, the tongues,

the lips, the nostrils, the whiskers.

It is not the sphinx in Giza that guards the temple of the dead.

It is the stealthily sneaking, trudging and leaping lives.

It is the breath-breeders among the world’s cool complexes.