Havet ältar sina minnen
Havet ältar sina minnen,
tills de blir glattslipade:
och ändå betyder de så litet.
Ty havet självt är ett enda
stort minne
ett enda stort nu.
Därför: avkräv frasen
det fullkomliga lövets sammetsmjuka glans,
eller tvinga den att forma sig till en klippas knäskål!
Hur lyckligt ingenting minnas,
ingenting! Och dock vara ett vittnesbörd
om något gånget – ett vittnesbörd i ansiktets
djärva linje, i handens frigjordhet,
i munnens slutenhet – ett vittnesbörd i rösten.
Och vad du säger är likgiltigt
som de krossade äggskalen i ett övergivet näste.
The sea kneads its memories
The sea kneads its memories
until they are smoothly polished:
and yet they mean so little.
For the sea itself is a single
great memory
a single great now.
Therefore: demand from the phrase
the velvet-soft lustre of the perfect leaf,
or force it to form itself into a rock’s patella!
How fortunate to remember nothing,
nothing! And yet to be a testimony
of something bygone – a testimony in the bold line
of the face, the emancipation of the hand,
the reserve of the mouth – a testimony in the voice.
And what you say is of no consequence
like the crushed egg-shells of an abandoned nest.
Havet ælter sine minder
Havet ælter sine minder,
indtil de bliver glatslebne:
og alligevel betyder de så lidt.
For havet selv er en eneste
stor hukommelse
et eneste stort nu.
Derfor: forlang af frasen
det fuldkomne blads fløjlsbløde glans,
eller tving den til at forme sig til en klippes knæskal!
Hvor lykkeligt intet at huske,
intet! Og dog være et vidnesbyrd
om noget forgangent– et vidnesbyrd i ansigtets
dristige linje, i håndens frigjorthed,
i mundens lukkethed – et vidnesbyrd i stemmen.
Og hvad du siger er ligegyldigt
som de knuste æggeskal i en forladt rede.
No comments:
Post a Comment