Livet
Jag, min egen fånge, säger så:
livet är icke våren, klädd i ljusgrön sammet,
eller en smekning, den man sällan får,
livet är icke ett beslut att gå
eller två vita armar, som hålla en kvar.
Livet är den trånga ringen som håller oss fången,
den osynliga kretsen, vi aldrig överträda,
livet är den nära lyckan som går oss förbi,
och tusende steg vi icke förmå oss att göra.
Livet är att förakta sig själv
och ligga orörlig på bottnen av en brunn
och veta att solen skiner däruppe
och gyllene fåglar flyga genom luften
och de pilsnabba dagarna skjuta förbi.
Livet är att vinka ett kort farväl och gå hem och sova…
Livet är att vara en främling för sig själv
och en ny mask för varje annan som kommer.
Livet är att handskas vårdslöst med sin egen lycka
och att stöta bort det enda ögonblicket,
livet är att tro sig vara svag och icke våga.
Life
I, my own prisoner, say as follows:
life is not spring, clad in light-green velvet,
or a caress, one that is seldom received,
life is not a decision to move forward
or two white arms that hold one back.
Life is the tight ring that hold us captive,
the invisible circle we cannot go beyond,
life is happiness close at hand that passes us by
and a thousand steps we are incapable of taking.
Life is to despise oneself
and lie immobile at the bottom of a well
and know that the sun is shining up there
and golden birds are flying through the air
and arrow-swift days shooting past.
Life is to wave a brief farewell and go home and sleep…
Life is to be a stranger to oneself
and a new mask for everyone else encountered.
Life is to be careless with one’s happiness
and to reject the single moment,
life is to believe that one is weak and not to dare.
No comments:
Post a Comment