Artur Lundkvist: 'Skatan'

 

Skatan

 

mitt blåsiga lynnes fågel,

flyger virvlande som en helikopter,

ett klot av vingar i vinden.

Skatan, den glada änkan, skrattande

trots sina oförsörjda barn, skrattande

åt stölder hon begått och stölder hon planerar.

Björkarnas egen svartvita fågel,

hemma även i träd som står svart i snö.

 

Höstens rönnbärsplockerska utan korg,

med bröstet stålskimrande som köldklar vinterhimmel.

Men gårdarna älskar hon mer än skogen,

flyger genom skorstensröken som luktar stekt fläsk,

plockar en säkerhetsnål utkastad med spädbarnets badvatten,

sitter på träpumpen och lyssnar till separatorn i köket.

 

Skatan, den knepiga flickan med vippande skjärt,

aldrig riktigt ung och oerfaren,

mera lik en tattarjänta med silverslant i örat,

lätt förförd i vårvinterns sista hö

när fötterna är kalla av regn.

Men heller aldrig knarrig gumma som kråkan

eller hes som korpen, den kringflackande hästskojaren,

med kniv under rocken och tobak i gapet.

Nej, mest i släkt med den fattiga prästgårdsfröken

som dansar på isen

trots sina trasiga vantar.

Skatan med risknippe och gnisslande mjölkhämtare,

klädd i bortblåst äggvita, doppad i tjära från stuprören,

där hon vässar näbben mot slipstenen

och skrattar sitt hån över pojkar som klättrar i träd.

 

 

The magpie

 

my gusty temperament’s bird,

flies whirling like a helicopter,

a ball of wings in the wind.

The magpie, merry widow, laughing

despite her unprovided for young, laughing

at thefts she’s committed and thefts she is planning.

The birch tree’s own black-and-white bird,

at home even in trees that stand black in snow.

 

Basketless picker of autumn’s rowanberries,

with breast steel-shimmering as a frost-clear winter sky.

Farms though she loves even more than the forest,

flies through chimney smoke reeking of fried bacon,

picks up a safety pin thrown out with the baby’s bathwater,

sits on the wooden pump listening to the separator in the kitchen.

 

The magpie, cunning lass with wagging tail,

never completely young and inexperienced,

more like a gipsy girl with a silver coin in her ear,

easily seduced in late-winter’s last hay

when her feet are cold from the rain.

Though never a surly old crone like the crow

or hoarse like the raven, the roving horsedealer,

with a knife inside his coat and chewing his backy.

No, most akin to the poor vicarage miss

that dances on the ice

in spite of her tattered gloves.

The magpie with bundle of twigs and squeaky milk churn,

clad in blown-away egg-white, dipped in tar from the drainpipes,

where she whets her beak against the grindstone

and laughingly mocks young boys that climb trees.