När jag ser dessa ändlösa människoströmmar
tänker jag: För många är vi, allt för många;
vi är som träd i en övervuxen skog,
vars kronor och rötter inflätas i varandra.
Skogen planterar vi med våra kroppar,
ringen sluter vi med hjärtan och ord.
Ack! Utanför blommar friheten;
ingen vet dock om han vågar plocka den.
Och medan nätterna blommar och dagarna gryr
glider smärtan med tidens strömmande vatten
och sjöar uttorkas under solsvedda trädkronor.
Regn tränger viskande genom täta skogssnår
och försvinner djupt i jordens sköte:
regn och människor vilar under samma täcke.
Jag ber: inga tårar, inga ord vid min grav;
hela mitt liv har jag stått bunden med rötterna i jorden
och att jag nu är död betyder blott:
min krona har upphört att sträcka sina grenar mot
det ouppnåliga.
When I see these endless streams of humanity
I think: There are too many of us, far too many;
we are like trees in an overgrown forest
with crowns and roots that become interlaced.
We plant the forest with our bodies,
closing the ring with hearts and words.
Ah! Outside, freedom blooms;
nobody knows though if one is allowed to pick it.
And while the nights bloom and the days dawn
pain glides with time’s streaming water
and lakes dry out beneath sun-scorched tree-tops.
Whispering rain penetrates dense thickets
and disappears deep in the lap of the earth:
rain and humanity rest under the same covering.
This I ask: no tears, no words at my grave;
all my life I have stood bound and rooted in the earth
and the fact that I am dead only means:
my crown has ceased stretching its branches up
towards the unattainable.
No comments:
Post a Comment