Uråldrig är den väg vår tanke följer
Uråldrig är den väg vår tanke följer,
i urtidsdunkel sig dess början döljer,
i mänskohåla, som var djurs förut.
Medveten blev vår värld blott dels, till slut.
Hur än I himlar oss åt er invigen,
bakom oss ringlar alltid grottbjörnstigen
ur fuktig håla, fylld av multna ben,
utdöda släktens, våra egna sen.
Var dröm, var aning som vi helig kände
som djurisk lust i det förflutna brände,
var himmelsk väg att släcka själens törst
var djungelstig, var något annat först.
Ur urskogsdjupen upp mot ljus sig höjer
vår mänskoväg och uti rymder dröjer
där intet öga förr sig skådat kring.
Men blickens strålglans döljer dunkla ting.
För långt från komna öppnas salar höga,
mot himmelsk klarhet skådar djurets öga
och speglar andens värld, eteriskt tunn,
med innebörden i uråldrig brunn.
Primordial is the path our thoughts are bidden,
Primordial is the path our thoughts are bidden,
in primal dark its origins are hidden,
in human caves beasts lived in previously.
Our world but partly conscious, finally.
In vain oh heavens you initiate us,
always behind, the cave bear’s trail predates us
from dank, dark den with piles of mouldy bones
of former generations, soon our own.
Each dream, presentiment, which we judged holy,
in past times burned as brutish lusting only,
each heavenly path to slake our soul’s great thirst
was something else, a jungle path at first.
Our path up from primeval forests bears us
towards the light, in space it then prepares us
for realms to human eyes completely new.
Its radiance dark things though hides from view.
Each hall for those come far, doors open, blazes,
at heavenly clarity the beast’s eye gazes
reflects the spirit world, the thinnest shell,
its implications in an ancient well.
No comments:
Post a Comment