A poem by the Swedish poet Lars Gustafsson

Fernissa på en åra

Västvinden går.

Västvinden, nyfiken,

in genom öppna fönstret

och bläddrar i uppslagen bok.

Som alltså läser sig själv.

Fernissan på åran

torkar snabbare nu

och minst en fluga

blir alltid kvar

i den hårdnande, klara massan.

Liksom en fråga

utifrån den kristallklara tomma och

nattliga rymden.

Och boken läser sig själv

inte utan eftertanke.

Varnish on an oar

The west wind blows.

The west wind, curious,

in through the open window

and leaves through an opened book.

Which thus reads itself.

The varnish on the oar

dries more quickly now

and at least one fly

is always left there

in the hardening, clear substance.

Like a question from outside,

from crystal-clear, empty and

nocturnal space.

And the book reads itself

not without reflection.