Tystnaden
Tystnaden är ett väsen, en flicka med bara fötter och
stora ögon. Om kvällarna söker hon sig ut ur skogen
och knackar på min dörr. Stig in, stig in, säger jag och
låter min bok falla hop.
Ljudlöst går hon över golvet och sätter sig i den
mörkaste vrån, under pendylen, under den gamla
pendylen, som stannat. Där hukar hon sig ner och
sitter och stirrar ut i rummet.
I början skrämde hon mig. Hon är i förbund med den
svarta mannen och folket, som bor under trädrötterna,
tänkte jag och sade: Spring härifrån, spring härifrån
på dina bara fötter! Men hon sprang inte utan såg bara
frågande på mig.
Nu är hon min dyraste vän. Och skulle hon en natt
gå förbi min dörr, så vet jag, att den natten skall jag
möta den Stora tystnaden, gravens tystnad och dödens,
i vilken ingen hemlig giga spelar och inget hjärta talar
till ett hjärta.
Silence
Silence is a being, a girl with bare feet and large eyes.
In the evenings she seeks her way out of the forest
and knocks on my door. Come in, come in, I say and
let my book fall shut.
She moves over the floor without a sound and sits
in the darkest corner, under the pendulum clock, the
clock that has stopped. There she squats down and sits
staring out into the room.
She scared me to begin with. She is in league with the
black man and the folk that live under the roots of trees,
I thought and said: Run away from here, away from here
on your bare feet! But she did not run but just sat there
looking questioningly at me.
Now she is my dearest friend. And if one night she
should pass my door, then I know that on that night I shall
meet the Great silence, the silence of the grave and death,
in which no secret fiddle plays and no heart speaks
to a heart.
No comments:
Post a Comment