Two stanzas from the voyage of the spaceship 'Aniara' - the title of a long poem by the Swedish poet Harry Martinson

(...)

Jag skall berätta vad jag hört om glas

och då skall ni förstå. I varje glas

som står tillräckligt länge oberört

förflyttas glasets blåsa efterhand

oändligt sakta mot en annan punkt

i glasets kropp och efter tusen år

har blåsan gjort en resa i sitt glas.

På samma sätt i en oändlig rymd

där svalg av ljusårs djup sin välvning slår

kring blåsan Aniara där hon går.

Ty fastän farten som hon gör är stor

och mycket högre än en snabb planets

är hennes hastighet med rymdmått sedd

på pricken svarande mot den vi vet

att blåsan gör i denna skål av glas. (...)

(...)

I’ll tell you what I’ve heard concerning glass

and then you’ll understand. In any glass

that has remained untouched for long enough

the bubble in the glass will by degrees

move infinitely slowly to a point

elsewhere within the glass and will complete

this journey first after a thousand years.

It’s likewise in a space that’s infinite

where light-years’ deep abyss throws up its vault

round Aniara’s bubble as she moves.

For though the speed she travels at is great

far swifter than a rapid planet’s course

in terms of space velocities it would

exactly correspond to that we know

the bubble moves at in this bowl of glass. (...)