Werner Aspenström: 'Snigeln'

snigeln

Trots sina obefintliga anlag för tåspetsdans

och sin allmänt slemmiga natur

drömmer snigeln, drömmer även snigeln

om att medverka i bländverk

som upphäver tyngdlagen

– likt Eldfågeln.

Vem bland levande varelser vill varje stund på dygnet

vara där han är, vara den han är?

Till och med månen, som ändå anses död,

besväras av en dröm att lära känna dem

vars torn och torg och fjärdar han försilvrar.

och stiger så en natt klockan tre hit ned

– och finner alla borta,

strövar längs kajerna och huvudgatorna,

letar i gränderna runt Tyska kyrkan,

kikar in genom gardinspringorna...

Här är de inte! Var?

Långt borta! Drivande på vita örngottsflottar,

kringspridda över vattenytor långt större

än lilla Östersjön...

Tills de av gryningen och plikten kallas tillbaka

och trär på sig sina åtsmitande arbetskläder

och skor med fasthäftande gummisulor

och månen av solen jagas tillbaka

upp i det osynliga...

och ute på landet, i trädgården,

snigeln hasar sig in i gömstället under rabarberbladen

för att där med sina två antenner öva sig

och öva sig i tyngdlöshetens längtan.

the snail

Despite his non-existent talent for dancing en pointe

and his slimy nature in general

the snail dreams, even the snail dreams

of taking part in illusions

that defy the law of gravity –

like the Firebird.

Who day in day out will among living creatures 

be where he is, be what he is?

Even the moon, which after all is considered dead,

is troubled by a dream to get to know those 

whose towers and squares and inlets he coats with silver

and so one night at three a.m. he comes down here

to find everyone gone,

strolls along the quays and main streets,

searches in the alleys around the German Church,

peeps in through chinks in the curtains...

They’re not here! Where?

Far away! Floating on fleets of white pillows,

spread out over surfaces of water far larger

than the tiny Baltic...

Till they are called back by dawn and duty

and put on their slinky working clothes

and shoes with non-slip rubber soles

and the moon is chased back by the sun

up into the invisible...

and out in the country, in the garden,

the snail shuffles into his hiding-place beneath the rhubarb leaves

so as there to practise and practise 

with his two antennae his longing for weightlessness.