Dan Andersson: 'Min väg ligger ut genom Hagbergs grind'

 

Min väg ligger ut genom Hagbergs grind

 

Min väg ligger ut genom Hagbergs grind,

och där skall jag möta en kvinna. -

Från Torsmyren irrar en hård vind -

stjärnorna, stjärnorna brinna!

 

Min kvinna! Du är nog en snara!

Du är stark, du är mognad och fin,

och mitt heta blod det må vara

mitt eländes skummande vin.

 

Vad allt kan väl hända oss bägge i natt?

Oss, törstiga, hungrande själar!

Under tumlande rus och små virriga skratt

kan vår kärlek oss göra till trälar.

 

Jag skall låta förnuftet fara,

jag skall säga dig kvinna: giv!

Men giv som en gåva, bara,

som en skänk åt mitt fattiga liv!

 

Jag önskar jag vore som vintern kall,

kunde andas med frost som natten,

men jag vet att om kärlek jag tigga skall,

som en sjukling tigger om vatten.

 

Och ljuvt är att höra i vinden

viskas sitt eget namn,

att smeka den hetaste kinden

i den starkastes farliga famn!

 

ty vet, att jag girigt tar vad jag får,

det må bära - bära eller brista.

En slav av mig själv, lik en träl jag går

att spika min frihets kista.

 

Ty du kunde bli mor, min kära,

för ett rus som kommer och går. -

Det är synd om kinder så skära

skulle bleknas redan i år.

 

Nu kommer du, fyllig, varmblodig, stark,

din drömväg i spökenas timma. -

Fullmånen vaktar över hårdfrusen mark -

stjärnorna, stjärnorna glimma!

 

 

My path takes me out down through Hagberg’s gate

 

My path takes me out down through Hagberg’s gate,

where a woman awaits me with yearning. –

And Torsmyra’s wind is in full spate –

stars, oh you stars, keep on burning!

 

My woman! You’ll surely ensnare me!

You are strong, ripe for picking and fine,

and my coursing blood will not spare me,

my misery’s foaming-topped wine.

 

What couldn’t take place twixt us two in the night?

Our hunger and thirst so all-craving!

With our scatterbrained laughs and our untamed delight

love can easily grow all-enslaving.

 

To the wind I will throw all caution,

I shall say to you woman: give!

But give as a gift my portion,

to enrich the poor life that I live.

 

I wish that like winter I were as cold,

and like night breathed frost without quarter

but I know that for love I shall plead as of old,

like a sick man begging for water.

 

How sweet in the wind to hear fashioned

one’s name like a whispered charm,

to stroke a cheek flushed deep with passion

in the strongest of dangerous arms!

 

Know well, I will greedily take what I can,

whether heaven or hell’s in the offing.

Enslaved by myself and enthralled I plan

to nail my own freedom’s coffin.

 

You could end up a mother, my pretty,

for a moment of love-lust, I fear. –

For such rosy cheeks what a pity

to turn pale by the end of the year.

 

You’re following, hot-blooded, strong and sound,

in ghosts’ hour your lone path of dreaming. –

A full moon stands guard over hard-frozen ground –

stars, oh you stars, keep on gleaming!