Fantasier från ett järnvägsfönster
Det stilla, silverfärgade vattnet
i ålderdomliga dammar bortom Loirekanalen.
En gräsand flyger oförmodat upp
och försvinner in i den våta dimman.
På regnvåta stigar
som vi inte når
möter en pojke med ränsel
en liten flicka med mörka flätor.
Här börjar en av dessa romaner
som vi sedan aldrig skall återfinna
i bibliotekens hyllor.
I halmklädda kupor
sover vinterns bin.
Snart skall han överge henne.
Det vet hon inte än.
All tomhet har en doft av godhet.
*
Körsbärsträdet föll
en plötslig stormnatt
och när krona, stam och kvistar
delats upp och lagts åt sidan
lyste trädets sista bär
i gräset som de fallit.
De hade inget särskilt,
ingen speciell smak eller egenskap
Bara det att de var de sista.
Fantasies from a railway window
The still, silvery water
of ancient dams beyond the Loire Canal.
A mallard unexpectedly flies up
and disappears into the damp mist.
On rain-wet paths
that we do not reach
a boy with a knapsack meets
a young girl with dark plaits.
He one of those novels starts
that we will afterwards never find again
on the shelves of libraries.
In straw-covered hives
the winter’s bees sleep.
Soon he will abandon her.
She does not know this yet.
All emptiness has a scent of goodness.
*
The cherry tree fell
one sudden stormy night.
and when top, trunk and branches
had been divided up and laid aside,
the tree’s last berries gleamed
in the grass as they had fallen.
They had nothing notable about them,
no special taste or attribute.
Only the fact they were the last.
(Valda skrifter 1, p. 454)
No comments:
Post a Comment