Thursday 21 October 2021

Willem Jan Otten: 'Consolatio voor mijn broer die vrezen moest dat zijn voet zou worden afgezet'

 


 

CONSOLATIO VOOR Ml]N BROER DIE VREZEN MOEST

DAT ZlJN VOET ZOU WORDEN AFGEZET

 

Broer, ik ben vandaag met allebei je dochters

op het wad geweest. Daar moest ik denken aan

je voet. Niet dat ik namens jou van wat dan ook

afscheid nemen kan, dat besef ik heel goed -

zelfs niet van de onuitputtelijke dikke

dode dame in wie wij, blootsvoetse lilliputters,

ons vertraden. Je weet als geen ander

hoe het was in haar enkeldiepe vet,

hoe onder het slik je zolen raspten langs

kokkels en mossels, hoe het tussen je tenen

zich perste als de natste klei door een knuist.

 

We zijn gegaan tot de geul waar jij als kind

het fanatiekst de mossels van hun banken ritste

en in de emmer smeet. De wind suisde om

de oren van je dochters en nam hun stemmen mee.

We draaiden ons om. Ik zag het meteen -

we stonden in de zee gegrift zoals wij stonden

aan het eind van elk een eigen voetafdrukkenrij,

 

en staan wij op de Postweg weer, wordt alles

uitgewist en een met eens jouw laatste rij.

 

 

CONSOLATIO FOR MY BROTHER, WHO FEARED

HIS FOOT WOULD HAVE TO BE AMPUTATED

 

Brother, today I’ve been with both your daughters

on the mud flats. Out there, I found myself thinking

about your foot. Not that, on your behalf, I can take

my leave of anything, I realise that perfectly well -

not even of the dead lady, limitlessly fat,

in which we, barefoot Lilliputians, used

to stroll. You know better than anyone

how it felt in her ankle-deep lard,

how beneath the ooze your soles would rasp along

cockles and mussels, how between your toes it would

squeeze like the squelchiest clay through a fist.

 

We went as far as the channel where, as a child, you were

the most fanatic at whisking mussels off their banks and

flinging them into the bucket. The wind roared round

your daughters’ ears and carried off their voices.

We turned back. All at once I saw it -

we stood there etched in the sea, each of us standing

at the end of our own row of footprints,

 

and, back once more on the Postweg, everything becomes

erased and mingles with your still untaken final row.

 

 

CONSOLATIO FOR MIN BROR, SOM FRYGTEDE

AT FODEN MÅTTE AMPUTERES

 

Bror, i dag har jeg været med begge dine døtre

ude på slikvaden. Dér kom jeg til at tænke på

din fod. Ikke fordi jeg, på dine vegne, kan tage afsked

med noget som helst, det ved jeg da godt -

ikke engang med den døde, tykke,

uendelige dame hvor vi, barfodede lilliputter,

plejede at slentre. Som ingen anden ved du

hvordan det føltes at stå op til anklerne i hendes fedt,

hvordan dine såler kradsede under slammen langs

blåmuslinger og hjertemuslinger, hvordan den klemte sig

mellem tæerne som det vådeste ler gennem en knytnæve.

 

Vi gik indtil renden hvor du som barn

så fanatisk snuppede muslingerne fra deres banker

og smed dem i spanden. Vinden susede omkring

ørene på dine døtre og førte deres stemmer med sig.

Vi vendte om. Straks så jeg det

- vi stod ætsede ind i havet, hver af os stod

for enden af sin egen fodsporsrække,

 

og, tilbage på Postvejen, viskes alt

ud og bliver til ét med din endnu ventende sidste række.



CONSOLATIO FÖR MIN BROR, SOM FRUKTADE

ATT FÅ FOTEN AMPUTERAD

 

Bror, idag gick jag med dina båda döttrar

ute i lågvattnets gyttja. Där började jag tänka på

din fot. Inte för att jag, å dina vägnar, kan ta avsked

ifrån någonting alls, det vet jag mycket väl 

– inte ens ifrån den döda, tjocka,

oändliga damen där vi, barfota lilleputtar,

brukade ströva. Som ingen annan vet du

hur det kändes att vara ankeldjupt i hennes fett,

hur dina sulor raspade under gyttjan längs

blåmusslor och hjärtmusslor, hur den pressades upp mellan

dina tår som den blötaste lera genom en knytnäve.

 

Vi gick ända till rännan där du som barn

så fanatiskt rafsade musslorna från deras bankar

och slängde dem i hinken. Vinden susade kring

dina döttrars öron och förde bort deras röster.

Vi vände om. Med detsamma såg jag det -

vi stod etsade i havet, var och en stod

vid slutet av sin egen följd av fotspår,

 

och, tillbaka på Postvägen, suddas

allt ut och förenar sig med din ännu förestående sista följd.

 

 

No comments: