Vilhelm Ekelund: 'Du bofink fin'

 

Du bofink fin

 

Du bofink fin med bröstet rött som vin,

långt bittrare än döden är den röda morgonen!

Hur ängsligt smyger du i kvällens skugga,

som mörknar kall till långa vinternatten;

hur vekt det späda bröstet skiner

i blodigt mörka aftonrodnans frost,

som kall, kall fläktar ifrån norr!

Förgäves dagen lång det svaga näbb sig mödat

att genomtränga snö och isig skorpa,

ett bär, ett frö att leta upp.

Nu trött du flaxar längs den gråa gata,

och hjärtat flämtar under vackra bröstet.

Den svarta stare nu sig reder

ett skjul inunder parkens buskar,

där sitter han och väntar döden.

O mörka långa vinternatt,

i dig är gott att dö, av ingen märkt.

Du bofink fin, så flaxa ej mer ängsligt,

dig luta tryggt och veka bröstet sänk

till moderliga natten och den ljuva sömnen,

där kan du glömma köld och hunger

och glupska kråkan som, ej mätt av lump och ben,

for efter dig – och knappt du undkom.

Ty bittrare än döden är den röda morgonen!

 

 

You chaffinch fine

 

You chaffinch fine with breast as red as wine,

far bitterer than death is the red flush of morning!

How anxiously you steal to evening shadow

which coldly darkens into endless winter night;

how frail your tiny breast seems, gleaming

in bloodied-crimson evening twilight’s frost

which wafts in cold and chill from northern climes!

In vain throughout the day your feeble beak has striven

to penetrate both snow and icy crust,

in search of some small berry or a seed.

Now tired you flutter through the dull-grey street,

with palpitating heart beneath your lovely breast.

The sable starling’s busy now preparing

a hidey-hole among the park’s thick bushes,

where it can sit and wait for death.

Oh dark and endless winter night,

to die in you is good, a death unnoticed.

You chaffinch fine, cease now your anxious flutter,

securely your exhausted breast incline

against maternal night and slumber sweetly,

there to forget all cold and hunger

and the greedy crow, from rags and bones unsated, who

came after you – from whom you just escaped.

For bitterer than death is the red flush of morning.