Ambrosius Stub: Aria (Græm dig aldrig...)

 

 

Aria

 

Græm dig aldrig, thi det svier,

     Uven griner ad din Vee;

Spar ey heller, saa du gnier,

     Thi deraf vil Arving lee.

Uven seer dig helst i Nöden,

Arving önsker dig kun Döden;

     Vær da vel tilmode,

Giör dig selv tilgode,

Lev og lee dem begge ud.

 

 

Aria

 

Grieving’s foolish for it pains you,

     At your woe your foe will laugh;

Hoarding money merely drains you

     Solely on your heir’s behalf.

Every foe will wish you sighing,

Every heir will wish you dying;

     So choose peace of mind,

     To yourself be kind,

Live and laugh them both to scorn.

 

 

Edith Södergran: 'Dagen svalnar mot kvällen'

 

I.

 

Dagen svalnar mot kvällen …

Drick värmen ur min hand,

min hand har samma blod som våren.

Tag min hand, tag min vita arm,

tag mina smala axlars längtan …

Det vore underligt att känna,

en enda natt, en natt som denna

ditt tunga huvud mot mitt bröst.

 

II.

 

Du kastade din kärleks röda ros

i mitt vita sköte –

jag håller fast i mina heta händer

din kärleks röda ros som vissnar snart …

O du härskare med kalla ögon,

jag tar emot den krona du räcker mig,

som böjer ned mitt huvud mot mitt hjärta …

 

III.

 

Jag såg min herre för första gången i dag,

darrande kände jag genast igen honom.

Nu känner jag ren hans tunga hand på min lätta arm …

Var är mitt klingande jungfruskratt,

min kvinnofrihet med högburet huvud?

Nu känner jag ren hans fasta grepp om min skälvande kropp,

nu hör jag verklighetens hårda klang

mot mina sköra, sköra drömmar.

 

IV.

 

Du sökte en blomma

och fann en frukt.

Du sökte en källa

och fann ett hav.

Du sökte en kvinna

och fann en själ –

du är besviken.

 

 

I.

 

The day cools towards evening…

Drink the warmth from my hand,

my hand has the same blood as spring has.

Take my hand, take my soft-white arm,

take my narrow shoulders’ longing…

It would be strange indeed to feel, for

a single night, a night like this one

your heavy head against my breast.

 

II.

 

You cast the scarlet-red rose of your love

into my lap’s whiteness –

I tightly hold between my hands’ warm fingers

the red rose of your love that soon will fade…

Oh you ruler with eyes so cold,

I now accept the crown stretched out to me,

my head towards my heart inclining humbly…

 

III.

 

I saw my lord for the very first time today,

trembling I recognised at once that it was him.

I now clearly feel his heavy hand on my light arm…

Where is my resounding maiden’s laugh,

my woman’s freedom with my high-held head?

I now clearly feel his solid clasp round my quavering body,

now clearly hear reality’s hard sound

again my fragile, fragile dreams.

 

IV.

 

You sought a flower

and found a fruit.

You sought a spring

and found an ocean.

You sought a woman

and found a soul –

you’re disappointed.

 

Rut Hillarp (1914-2003): 'Sång'

Sång

 

Dröm mig en skog där alla granar ska ga vilse

dansa mig ett moln en slända en äng

dränk mig en brunn ur dina pulsars vingslag

lyft mig en jord för mina läppars månvarv

smek mig en vind

                       och famna mig ett hav

 

döda mig en spång mellan bergen över din hand

glöm mig en ring av silver kring din panna

 

Blända mig en värld utan ögon

 

 

Song

 

Dream me a forest where all pine trees will get lost

dance me a cloud a dragonfly a meadow

drown me a well from your pulses’ wingbeats

lift me an earth for my lips’ lunar month

stroke me a wind

                       and embrace me a sea

 

kill me a foot-bridge between mountains over your hand

forget me a ring of silver around your brow

 

Blind me a world without eyes 

Klaus Rifbjerg: 'På Bellmans tid'

 

In Bellman’s time

 

Carl Michael Bellman

often felt quite atrocious

in the morning.

Carl Michael Bellman wanted

so much to have a quick drink

but knew it just wasn’t on.

Carl Michael Bellman’s mornings

were prosaic,

then he wrote poetry.

With seething stomach and liver

like a stone

Carl Michael Bellman sat

in his cold room and would have

given practically anything

for a glass of hock

or to see a tankard full of ale

but he stood his ground.

Carl Michael Bellman’s fingers

were sore and it hurt

to play the lute.

He played and looked out over

the chimney topped roofs and the wet snow.

He said to himself:

Give up now, Carl Michael Bellman

throw your pen down now

and give up,

sell your lute now and mull

a glass of red wine with cloves

the devil take the lot of it.

He felt quite atrocious in the morning

Carl Michael Bellman

To hell with you, Ulla & Movitz

it said inside his head

though on the paper different music came

(Your health, comrades, your health, dear sisters!)

and in the evening things were a bit better.

Carl Michael Bellman: 'Ach! döden är en faslig björn'

 

Ach! döden är en faslig björn,

Han kräfver lifvet hvarje timma;

En tätting och den stolta örn

De måste samma våld förnimma;

Alt suckar för Naturens lag :||:

Men Bacchus ler, likså gör jag.

 

Men, til exempel, om så sker,

At jag får stämning utaf döden,

Min lifs-revers förfallen ser,

Och slut på mina glada öden;

Så må det hända som det vill :||:

Men för’n jag dör, så drick mig till.

 

Sen vill jag ställa an min färd,

At bara björnar sku mig bära;

En björn har jag till vän och värd,

Och bara björnar bo mig nära.

Kom björnar kom i tripp och traf :||:

Och Grimmen för min sorg-prestaf.

 

Björn

fordringsägare el. indrivare.

 

Grimmen

Axel Fredrik Grim (d. 1781), kammarskrivare vid riksgäldskontoret, hörde till Bellmans borgenärer i hans första konkurs, 1764.

 

Sorg-prestaf

person som anför en likprocession, bärande en florbehängd stav. Namnet överförs ofta på staven.

 

 

 

Ah! death’s a bear, a bailiff foul,

Demanding life at every hour;

A perching bird, an eagle proud

Must feel the same assertive power;

At Nature’s sovereign law all sigh. :||:

But Bacchus laughs, and so do I.

 

But should I see my debts accrue

Death call me to a court proceeding,

My note of debt be overdue

My carefree lot be fast receding,

Then I must let things take their turn, :||:

But till I die no toasting spurn.

 

My funeral I’ll organise

So only bears my pall be bearing;

A bear as friend and host devise,

And only bears my space be sharing.

Come bears, a fine cortege create :||:

And bailiff Grim officiate.

 

Erik Johan Stagnelius: 'Til förruttnelsen'

 

Till förruttnelsen

 

Förruttnelse, hasta, o älskade brud,

     att bädda vårt ensliga läger!

Förskjuten av världen, förskjuten av Gud,

     blott dig till förhoppning jag äger.

Fort, smycka vår kammar -- på svartklädda båren

den suckande älskarn din boning skall nå.

Fort, tillred vår brudsäng -- med nejlikor våren

     skall henne beså.

 

Slut ömt i ditt sköte min smäktande kropp,

     förkväv i ditt famntag min smärta!

I maskar lös tanken och känslorna opp,

     i aska mitt brinnande hjärta.

Rik är du, o flicka! -- i hemgift du giver

den stora, den grönskande jorden åt mig.

Jag plågas häruppe, men lycklig jag bliver

     därnere hos dig.

 

Till vällustens ljuva, förtrollande kvalm

     oss svartklädda brudsvenner följa.

Vår bröllopssång ringes av klockornas malm,

     och gröna gardiner oss dölja.

När stormarna ute på världshavet råda,

när fasor den blodade jorden bebo,

när fejderna rasa, vi slumra dock båda

     i gyllene ro.

 

 

To putrefaction

 

Make haste, putrefaction, oh much beloved bride,

     prepare for our imminent session!

Cast off by the world and by God cast aside,

     You are my sole hope and possession.

Quick, deck out our chamber –– on crepe-adorned bier

the deep-sighing lover draws near to your room.

Quick, get the bed ready –– Spring carnations here

     will later make bloom.

 

My languishing body your lap let enfold,

     Your arms cause my pain to expire!

To worms dissolve thoughts and emotions now cold,

     To ashes reduce my heart’s fire.

You’re rich, lovely maiden! –– you give when you marry

as dowry the great verdant earth that I view.

I suffer up here, but will thrive when you bury

     me down there with you.

 

To this quite enchanting yet nauseous feast

     are friends of the bride in black vesture.

Our wedding song’s tolled by great bells without cease,

     Green drapes hide our every small gesture.

While storms all the world’s mighty oceans encumber,

while horrors the blood-spattered earth wrench and wrest,

while endless feuds rage, we will yet gently slumber

     in sweet golden rest.

 

 

Erik Johan Stagnelius: LXXXIX (Two sonnets)

 

LXXXIX: I Sonett

 

En evig oro själen mystiskt plågar 

Så länge än för grusets fröjd hon brinner 

Och för Äonen, som dess jordlif spinner, 

Af suckar ammad offerelden lågar.

 

Men knappt hon sansas och försaka vågar 

Ett diktadt godt, hvars blänverk dock försvinner, 

Förrän hvad sannt och evigt är hon vinner, 

Hvadt hjertats dolda saknad efterfrågar.

 

Med Guds tillsamman flyter hennes vilja 

Och får i arf hans rikes herrligheter 

För Jordens låga rosor och metaller.

 

Ej Tid och Rum, ej Väldigheter skilja 

Den höga från sin lott i himlens eter 

Och aldrig gudalifvets blomma faller.

 

 

LXXXIX: I Sonnet

 

Eternal unrest strange the soul dismays

The while she still for dust’s dry joys is burning

And for the Eon life on earth keeps turning

Sigh-fuelled the sacrificial fire’s ablaze.

 

No sooner though she grasps and dares forsake

A fictive good, whose mirage starves when fasting,

Than she shall gain what’s true and everlasting,

That which heart’s hidden thirst has longed to slake.

 

Her will with God’s shall coalesce for ever

And she inherit all his realm’s resplendence

Instead of Earth’s poor roses and base metals.

 

For neither Time nor Space nor Powers can sever

The high one from her heavenly attendance

And life divine’s flower never sheds its petals.

 

 

LXXXIX: II Sonett

 

Ej något mättar själens eldbegär 

Af allt hvad Tidens grymma makter skänka. 

För hennes blickar andra kronor blänka, 

Ett annat mål bestämdt för henne är.

 

Hvad henne ljuft med känslor fylla plär, 

I milda glädjedrömmar henne sänka, 

Ett jordiskt sinne mäktar det ej tänka, 

Ett dödligt öga det ej skåda lär.

 

Ett vilddjurshem är denna värld, en öcken. 

Ur korsets skygd hon lyfter glad sin blick 

Högt öfver vintergatans ljusa töcken.

 

O! att hon snabba dufvovingar fick! 

Nog vet hon arken dit hon flyga ville 

Ur flodens svall, i forna syskons gille. 

 

 

LXXXIX: II Sonett

 

There’s nothing stills soul’s ravenous desire

Of all that Time’s cruel powers would seem to proffer.

For in her gaze are other crowns on offer,

Another goal for which she shall aspire.

 

What her with sweet delight can often fill,

Cause her to sink into soft dreams of pleasure,

No earthly mind conceivably can measure,

No mortal eye can learn to see at will.

 

A wild beasts’ home, a desert, is this world.

With cross as shelter, gladly she can spy

High beyond cloud mists of the milky way.

 

Oh, if she swift dove’s wings could now unfurl!

She knows full well the ark to which she’d fly

From this flood’s swell, to where her siblings stay.

Erik Johan Stagnelius (1793-1823) 'Grymt verklighetens band mig trycka'

 

Grymt verklighetens hårda band mig trycka, 

av törnet blott en efterskörd jag samlar 

på glädjens fält, och lik ett korthus ramlar 

var väntad jordisk fröjd, var dröm av lycka.

 

Allena stödd vid tålamodets krycka 

jag i en vild, en nattfull öken famlar, 

och i mitt spår den tunga kedjan skramlar 

vars länkar döden blott kan sönderrycka. 

 

Dock tröstar mig den himlaburna sången, 

från himlens borg en rosenkransad ängel. 

I gyllne flykt han sig till jorden svingar.

 

Milt han mig vidrör med sin liljestängel. 

Strax falla kopparkedjorna av fången 

och vingen höjs, och silverrösten klingar.

 

 

 

Cruelly reality’s hard bands me gall,

I merely gather wild-rose gleanings left

on pleasure’s field, am of all joys bereft,

all dreams of bliss, that like a card-house fall.

 

Solely upheld by patience’s firm crutch

I stumble through a desert waste and black,

my heavy clanking chain scores deep my track

and death alone can free me from its clutch.

 

I’m soothed though by a song from far beyond –

a rose-wreathed angel leaving heaven’s throne.

In golden flight to earth he now descends.

 

Mildly I’m touched now by his lily-wand.

The prisoner’s copper chains from him are thrown,

the wing is raised, the silver voice ascends.