DEN DÖDA
Hon mätte icke ut sitt värde
och vägde icke ve och väl.
Den lön hon tigande begärde
var eld mot eld och själ mot själ.
För henne fanns ej synd och späkning,
så litet som en skriven lag,
och aldrig satte hon på räkning
sin ungdoms fond för ålderns dag.
Hon var ej den som eftersinnar,
hon flammade och sjönk förtärd
och pyrde ej som sura pinnar
på någon huslig lyckas härd.
Ty luft och ljus var hennes väsen
och glimt av hav med stormar i.
Hon var för stolt, för rik, för kräsen
att bära ok och band som vi.
Och därför gick hon när hon kände,
att allting tyngde här som mull,
och lät oss stå med vårt elände,
vårt hjärtfel och vårt goda hull.
Hon lät oss stå där gubbförgrämda
och stirra på en öppen grav
– när hennes själ, den aldrig tämda,
blev luft igen och sol på hav.
THE DEAD WOMAN
Her value she did not apportion,
give loss or profit any role.
Her payment, craved without extortion,
was fire to fire and soul to soul.
To her all sin and self-abasement
like written laws did not exist,
of early gains she made no placement
so she in old age could subsist.
She did not think of implications,
she blazed up and left ash behind,
and no wet wood doused all elation
in any hearth to her assigned.
For light and air were her whole nature
and glimpses of a stormy sea.
Too proud, too rich, too choosy made her
Spurn yokes and bonds as company.
And that is why she left when, weary,
she felt quite trapped in earth’s tight mesh,
left us behind with lives so dreary,
defective hearts and fattened flesh.
She left us staring, old and woeful,
an open grave all we could see –
while her own soul, untamed and joyful
was air once more and sun on sea.
No comments:
Post a Comment