Till dem som tänkte tanken om borgargardet
Förlåt en yngling som kommer för sent, och vevar en slagdänga blott!
Och sjunger sin visa så här efteråt, alltefter den gåva han fått.
Ty si, jag ligger vaken ibland och vrider mig grymt på min halm,
och somnar jag in bortåt midnatt, jag drömmer om Östermalm.
Och jag tycker jag liksom i drömmen små ögonblick lyckats se
den mannen som väldig och ohängd fann borgargardets idé.
Ibland är han hög och betydande, på väg till verken, har brått,
ibland är han svettig och skinande, en gros i såpa och flott.
Det är han som gillar det rätta, vars hjärta för sanning slog,
förfinad, med veka söner, som kräkts på varenda krog.
Ibland bär han ordnar på bröstet, som regnat från borgarnas borg,
ibland är han stel och högtidlig, en hökare klädd i sorg.
Det är han som är konstens beskyddare, och delar ut åt de små,
honorar för utrivna hjärtan, som han aldrig lyckas förstå.
Han är sann patriot på bordellen, och i kyrkan vid bön och psalm,
det är han som har hus med hiss och bad och W.C. på Östermalm.
Och allt vad hederligt arbetsfolk med möda och slit utan slut
försöka att skaffa av kunskap och vett, det låtsas han ha förut.
Och slutligen är hans hustru en gås, med en hjärna som livlös gröt,
med teaterbiljetter och klassinstinkt - ett påhängt, utklätt nöt.
Bakom honom smyger en magrare karl, och deltar i ropen om bröd,
en benrangelsman mitt i vårens gräs, som väser sin visa om död.
Han sätter sin barockfot bland blommor och löv, och drar en begravningspsalm,
och jag tycker han sneglar, han också, bortåt borgarnas Östermalm.
To those who envisaged a civic guard
Forgive a young man who turns up too late, and churns out a popular tune!
And afterwards sings his song so it fits the amount he’s been paid to croon.
See, on coarse straw I can toss and turn, for my mind is never calm,
and if around midnight I fall asleep, I dream about Östermalm.
And as in my dream from time to time it’s as if I see appear
the man who, powerful and insolent, has thought up this civic guard idea.
At times he is high and important, has tasks to all others debarred,
At times he is sweaty and glistening, en gros in soap and in lard.
He is fond of that which is righteous, a heart that on truth is fixed,
refined, though with puny offspring, who in every inn have been sick.
At times, he’s bedecked with medals that from bourgeois bastions rain,
at times stiff and downright formal, a grocer in mourning arrayed.
Of the arts he’s an avid patron, handing dribs and drabs to the low,
small payments for ripped-out hearts that he never could get to know
He’s a staunch patriot in the brothel, and in church at his prayers and psalms,
He’s the one with a house with a lift and bath and a loo in Östermalm.
And everything honest working folk via toil and moil without end
would gain knowledge or understanding of, he already has, he pretends.
And to top all this his wife is a goose, with a brain like lifeless gruel
with theatre tickets and class instincts – a tagged-on, dolled-up fool.
Behind him there slinks a skinnier bloke who joins in the calls for bread,
a mere bag of bones in the fresh spring grass who hisses his ditties of death.
He plonks his ball-and-claw foot mongst the flowers and plays a funeral psalm,
and he too is squinting as well, I think, towards bourgeoisie’s Östermalm.