Anna Maria Lenngren: 'Den mödosamma världen' (1790)

 

Den mödosamma världen

 

Vår prost jag häromdagen såg

En morgon, då han ännu låg

Matt utsträckt mellan tvenne lakan.

Hans kinder hade rosens färg,

Hans runda armar hull och märg,

Och magen, kullrig som ett berg

Sig häfde upp mot isterhakan.

Vid sängen stod ett bord, där denne andans man

Sin frukost redan färdig fann

Af smör och kycklingar, så läcker och så härlig.

Hans vördighet grep saken an

Och fann likören rätt begärlig.

Sen han nu visat mycken nit

Med klunk för klunk och bit för bit,

Han åter sänkte sig på mjuka hufvudgärden

Och ropte: »Store Gud, hvad är vårt usla lif?

»En ständig kamp mot synd och flärden.

»O, Herre, mig thin styrko gif

»I thenna mödosamma världen!»

 

 

The wearisome world

 

Our vicar I observed the other day

one morning, while as yet he lay

stretched out exhausted ’twixt two sheets.

His cheeks were rosy pink in hue,

his podgy arms well-marrowed too,

his massive belly hid from view

surged t’ward his chin’s full-larded pleats.

A table by his bed, where breakfast was laid out

stood ready for this man devout,

with butter and with chicken, such delicious food.

This did the reverend set about

and judged the sweet liqueur quite good.

After displaying zeal aright,

with swig on swig and bite on bite,

on his soft pillow did he sink back in despair

and cry out: “Mighty God, what is this life of clay?

A fight ’gainst vanity and sin’s foul snare.

Oh Lord, Thy strength grant me I pray

so wearisome a world to bear!”

 

 

 

Gustaf Fröding: 'Våran prost'

Våran prost

 

Våran prost

är rund som en ost

och lärd som själva den onde,

men gemen likväl

och en vänlig själ

och skäms ej, att far hans var bonde.

Han lever som vi

och dricker sitt kaffe med halva i

som vi

och ratar icke buteljen,

älskar mat

som vi

och är lat

som vi

- men annat är det vid helgen.

 

Så fort han fått prästrocken på,

vi andra känna oss ynkligt små,

men prosten likasom växer,

för då är han prost frän topp till tå

och det en hejdundrande prost ändå

i stort pastorat med annexer.

Jag glömmer väl aldrig i all min dar,

hur vördig han var

här om sisten i kappan och kragen,

hur världens barn

han malde i kvarn

och läste för köttet lagen!

Och prosten grät

- tacka för det,

han talte om yttersta dagen!

 

Och alla gräto vi ymnigt med,

ty köttet sved

och själen var allt satt i klämma.

Och kyrkrådet smög sig med ryggen i kut

vid tjänstens slut

efter prosten ut,

ty rådet var kallat till stämma.

Men det förstås,

vi repade oss,

när prosten klarade strupen

till sist och sade: »välkomna

till smörgäsbordet och supen!«

 

 

Our vicar

 

Our vicar he’s

as round as a cheese

as sharp as Old Nick the charmer,

although down to earth

often full of mirth

unabashed his dad was a farmer.

He lives just like us

and laces his coffee without a blush

like us

and never lets pass the bottle,

loves to eat

like us

rest his feet

like us –

but on Sundays he’s at full throttle.

 

As soon as his cassock he’s donned

we’re small at the wave of a wand,

but taller he keeps on growing  –

a full-blown vicar from top to toe

and a vicar with fire and brimstone glow

his parish church swells without slowing.

I’ll never forget in this life his flair,

his dignified air

in his ruff and princely vestments,

how flesh and bones

he ground between stones

and castigated minced remnants!

The vicar he wept –

That you could bet,

for he spoke of the Day of Judgment!

 

And we all copious tears did shed,

for our flesh did sweat.

our souls they had taken a beating.

The church council, with tail between legs no doubt,

slunk slowly out

after such a rout,

for it had to go to a meeting.

But then for sure,

we rallied once more,

when clearing his throat the vicar 

at last to us all said: ‘Welcome

to a cold buffet and some liquor!

 

P.C. Boutens: 'Regenboog'

 

Regenboog

 

Aan J. Th. Toorop

na het zien van zijn krijtteekening van dien naam

 

Gij die de kleurge pracht van ’t Oosten kwaamt

Vieren in onze bleeker Noorder zon,

Tot blij-verdwaasd onze oogen in hun dag

Hervonden van uw oogen sprank aan sprank;

Gij die vervolgdet met gewette stift

De strakke gratie van ’t verstild symbool,

De stoere kracht van ’t zwoegende gebaar;

Die de aardsche ster van ’t kinderlijk gelaat,

Wier stralen onze ontroering bevend zag,

Vingt in de vaste streek der zuivre lijn, -

Gij kwaamt, gelukkig pelgrim, naar mijn land,

Mijn blond-omduind Zeeuwsch eiland, als het ligt

Voor mij voorgoed in den mystieken glans

Van al de zonnen die dit leven brengt,

Jeugd en geluk en smart, en weêr geluk?...

Dit is het eigen land van mijnen droom;

Want al de kimmen stralen in den schijn

Van zomeravond, en de voorgrond ligt

In grille schaduw van geweken bui

Waardoor Gods helle boog naar de aarde reikt:

Een jong man wet zijn blikkerende zeis,

En roerloos naast hem staat in ’t avondlicht

Een landkind rooddoorgloed als van den droom

Waarin zij leeft en dien zij niet doorgrondt.

 

 

Rainbow

 

To J. Th. Toorop

after having seen the crayon drawing of the same name

 

You who the coloured splendour of the East

Exalted in our paler Northern sun,

Until our joy-infatuated eyes

Gleam after gleam once more gained from your eyes;

You who pursued with keenly whetted point

The silent symbol’s tautly vaulting grace,

The blatant power of gesture hard at work;

That caught the earthly star of childlike face,

Whose rays our quivering emotion saw,

In the sure stroke of pure artistic line, –

You came, oh happy pilgrim, to my land,

My blond-duned Zealand island, as it lies

Forever for me in the mystic gleam

Of all the many suns that this life brings,

Youth and both joy and pain, and once more joy?...

This is the inner country of my dream;

For all horizons shimmer in the gleam

Of summer evening, and the foreground lies

In fleeting shadow of a shower just past

Through which God’s radiant arc bends to the earth:

A young man whets his brightly flashing scythe,

And next him stock-still in the evening light:

A country maid aglow with red as by the dream

In which she lives and cannot comprehend.

 

 

Driek van Wissen: 'Twee Pauwen'

 

TWEE PAUWEN

 

Al stak je vroeger met z’n beiden

Elkaar voortdurend naar de kroon

En riep je elk op hoge toon

Dat je jezelf kon onderscheiden

Door trots je veren uit te spreiden

En leek dat telkens wonderschoon,

Toch zien wij dat je doodgewoon

En lelijk kwam te overlijden.

 

En ondanks al je geldingsdrang

Ben jij inmiddels eeuwenlang

Alleen maar wijd en zijd bekend

Omdat je in je ondergang

Net als je dode concurrent

Met meesterhand geschilderd bent.

 

 

TWO PEACOCKS

 

Although you both with utmost flair

Would constantly outdo the other

And shriek still louder than your brother

That you were quite beyond compare

By proudly fanning every feather

And finding that a cause to stare,

We notice that you came to share

A common nasty end together.

 

Despite your urge then to excel

For centuries your fame has rested

And far and wide been uncontested

On your perdition and, as well,

That of your rival, being scanned

And painted by a master’s hand.

Gustaf Frödiing: 'En kärleksvisa'

 

En kärleksvisa

 

Jag köpte min kärlek för pengar,

för mig var ej annan att få,

sjung vackert, I skorrande strängar,

sjung vackert om kärlek ändå.

 

Den drömmen, som aldrig besannats,

som dröm var den vacker att få,

för den, som ur Eden förbannats,

är Eden ett Eden ändå.

 

 

A love-song

 

For money my love I did purchase,

Else love I’d have had to forgo,

sing sweetly, you strings harsh and wordless,

sing sweetly of love even so.

 

The dream not come true ere it vanished

though dreamt I was loath to forgo,

for him who from Eden’s been banished

is Eden an Eden e’en so.

 

Artur Lundkvist: 'Skatan'

 

Skatan

 

mitt blåsiga lynnes fågel,

flyger virvlande som en helikopter,

ett klot av vingar i vinden.

Skatan, den glada änkan, skrattande

trots sina oförsörjda barn, skrattande

åt stölder hon begått och stölder hon planerar.

Björkarnas egen svartvita fågel,

hemma även i träd som står svart i snö.

 

Höstens rönnbärsplockerska utan korg,

med bröstet stålskimrande som köldklar vinterhimmel.

Men gårdarna älskar hon mer än skogen,

flyger genom skorstensröken som luktar stekt fläsk,

plockar en säkerhetsnål utkastad med spädbarnets badvatten,

sitter på träpumpen och lyssnar till separatorn i köket.

 

Skatan, den knepiga flickan med vippande skjärt,

aldrig riktigt ung och oerfaren,

mera lik en tattarjänta med silverslant i örat,

lätt förförd i vårvinterns sista hö

när fötterna är kalla av regn.

Men heller aldrig knarrig gumma som kråkan

eller hes som korpen, den kringflackande hästskojaren,

med kniv under rocken och tobak i gapet.

Nej, mest i släkt med den fattiga prästgårdsfröken

som dansar på isen

trots sina trasiga vantar.

Skatan med risknippe och gnisslande mjölkhämtare,

klädd i bortblåst äggvita, doppad i tjära från stuprören,

där hon vässar näbben mot slipstenen

och skrattar sitt hån över pojkar som klättrar i träd.

 

 

The magpie

 

my gusty temperament’s bird,

flies whirling like a helicopter,

a ball of wings in the wind.

The magpie, merry widow, laughing

despite her unprovided for young, laughing

at thefts she’s committed and thefts she is planning.

The birch tree’s own black-and-white bird,

at home even in trees that stand black in snow.

 

Basketless picker of autumn’s rowanberries,

with breast steel-shimmering as a frost-clear winter sky.

Farms though she loves even more than the forest,

flies through chimney smoke reeking of fried bacon,

picks up a safety pin thrown out with the baby’s bathwater,

sits on the wooden pump listening to the separator in the kitchen.

 

The magpie, cunning lass with wagging tail,

never completely young and inexperienced,

more like a gipsy girl with a silver coin in her ear,

easily seduced in late-winter’s last hay

when her feet are cold from the rain.

Though never a surly old crone like the crow

or hoarse like the raven, the roving horsedealer,

with a knife inside his coat and chewing his backy.

No, most akin to the poor vicarage miss

that dances on the ice

in spite of her tattered gloves.

The magpie with bundle of twigs and squeaky milk churn,

clad in blown-away egg-white, dipped in tar from the drainpipes,

where she whets her beak against the grindstone

and laughingly mocks young boys that climb trees.

 

Maria Wine (b. Karla Maria Petersen): 'När jag ser dessa ändlösa människoströmmar'

 

När jag ser dessa ändlösa människoströmmar

tänker jag: För många är vi, allt för många;

vi är som träd i en övervuxen skog,

vars kronor och rötter inflätas i varandra.

Skogen planterar vi med våra kroppar,

ringen sluter vi med hjärtan och ord.

Ack! Utanför blommar friheten;

ingen vet dock om han vågar plocka den.

Och medan nätterna blommar och dagarna gryr

glider smärtan med tidens strömmande vatten

och sjöar uttorkas under solsvedda trädkronor.

Regn tränger viskande genom täta skogssnår

och försvinner djupt i jordens sköte:

regn och människor vilar under samma täcke.

Jag ber: inga tårar, inga ord vid min grav;

hela mitt liv har jag stått bunden med rötterna i jorden

och att jag nu är död betyder blott:

min krona har upphört att sträcka sina grenar mot

det ouppnåliga.

 

 

When I see these endless streams of humanity

I think: There are too many of us, far too many;

we are like trees in an overgrown forest

with crowns and roots that become interlaced.

We plant the forest with our bodies,

closing the ring with hearts and words.

Ah! Outside, freedom blooms;

nobody knows though if one is allowed to pick it.

And while the nights bloom and the days dawn

pain glides with time’s streaming water

and lakes dry out beneath sun-scorched tree-tops.

Whispering rain penetrates dense thickets

and disappears deep in the lap of the earth:

rain and humanity rest under the same covering.

This I ask: no tears, no words at my grave;

all my life I have stood bound and rooted in the earth

and the fact that I am dead only means:

my crown has ceased stretching its branches up

towards the unattainable.

 

 

 

Dan Andersson: 'Den sista sången'

 

Den sista sången

 

Släck dina stjärnors sken

du höga urskogsnatt,

och mörkna, unga ljung

inunder gråa granar!

God natt, mitt vandrarliv,

var tyst mitt galna skratt,

och flygen långsamt bort,

min ungdoms svarta svanar!

 

God natt, du höga hem,

farväl mitt barndomsland!

Ditt dunkel går i rött;

som blod blir morgonljuset!

Min själ är sjuk och tom,

min själ är ond och led -

nu låt mig sova tungt

på daggbegjutna gruset!

 

Lång var min längtans kväll,

min själ var evig eld -

som brann likt döda träd,

i junivindar varma. -

Sjung, skog, din svala sång -

tills drömmaren är död -

och kring hans hårda bädd

låt morgonstormen larma!

 

 

The last song

 

Snuff out your sparkling stars,

primeval forest night,

and darken, heather, now

’neath grey pines your young gleaming!

Good night, my roaming life,

be quiet my madman’s laugh,

and, black swans of my youth,

fly off to distant dreaming!

 

Good night, abode so high,

farewell my childhood realm!

Your darkness now grows red:

Like blood is dawn’s apparel!

My soul is sick and void,

is evil and is vile –

oh, let my sleep be deep

upon dew-sodden gravel!

 

My yearning’s eve was long,

my soul eternal fire –

which burnt like wood that’s dead,

in warm June winds a pyre. –

Sing, trees, your soothing song

Until the dreamer’s gone –

and round his stony bed

let morning storms roar higher!