Stig Dagerman (1923-54): 'Det gamla hotellet i Klara'

 

Det gamla hotellet i Klara 

 

Väl mött i skuggornas skara! 

Sitt ner och spendera ett krus 

för det gamla hotellet i Klara, 

som blivit till luft och ljus. 

 

Här sjöng några törstiga slarvar, 

mens andra bar vinkel och lod. 

Men nu flyger måsar och sparvar, 

där sängar och flaskor stod. 

 

Här möttes den fjortonde dennes 

ett annat år två i en kyss. 

Hans första men inte hennes. 

Ack, väggarna fälldes nyss.

 

Och han som var mager om bena, 

magrade här några år 

och byggde i natten den sena 

palatser som än består.

 

Och han som lämnade livet 

en afton med hjälp av ett spjäll 

bor ännu, fast det är rivet, 

på sitt gamla Klara-hotell.

 

 

The old hotel in Klara 

 

Just join us midst shadows that starred there!

Sit down and lash out with a drink

for the grand old hotel down in Klara,

all gone before you could blink.

 

Here sang many thirsty young skivers

while other made things plumb and square. 

But now there are seagulls and sparrows,

the bottles and beds are thin air.

 

One month on the fourteenth a first kiss

was once shared at a rendezvous

His first but she’d had more practice

Now walls there are none to view.

 

And him with those legs that were spindly

spindled right here for some years

and built in the small hours the princely

palaces that live on here.

 

And he who of life was just cheated

by choking on gas with no smell

still lives here, though it’s been deleted,

at his grand old Klara hotel.

 

 

For information about the Klara precinct in Stockholm, go to here.

You can choose an English translation at the website.

 

Thomas Tidholm: 'Under isen'

 

                      Under isen

 

Under isen

kom han simmande

valde mellan att hitta ett hål

eller stanna

 

Han sköt det framför sig

luften skulle nog räcka

 

Luften skulle kanske räcka

och han skulle kanske hitta ett nytt sätt

att förhålla sig

 

Varken uppe eller nere

mera ett tillstånd på väg

 

Ett tillstånd av fisk

av evig frid och oro på väg

till havet, eller vart än

havet är på väg

 

 

                            Under the ice

 

Under the ice

he came swimming

chose between finding a hole

or staying put

 

He pushed it ahead of him

there was probably enough air

 

There was perhaps enough air

and he would perhaps find a new way

of relating to it

 

Neither up nor down

more a state of being on his way

 

A state of fish

of eternal peace and unrest on the way

to the sea, or wherever the

sea is on its way to

 

 

Gerrit Komrij: 'Zwijgzaamheid'

 

De zwijgzaamheid

 

Eer maakt men lakens wit met inkt,

Eer speelt men schaak met bezemstelen,

Eer vindt men nog een roos die stinkt,

Eer ruilt men stenen voor juwelen,

 

Eer breekt men ijzer met zijn handen,

Eer zal men stijgen in valleien,

Eer legt men een garnaal aan banden,

Eer leert men geiten kousen breien,

 

Eer plant men bomen op de weg,

Eer zal men kakken in zijn hoed,

Dan dat ik u mijn ziel blootleg

En zeg wat ik thans lijden moet.

 

 

Taciturnity

 

Sooner one’s sheets make white with ink

Sooner play chess with broomstick poles,

Sooner find roses that just stink,

Sooner swap jewels for stones with holes.

 

Sooner break iron bars with one’s hands,

Sooner climb valleys to their tops,

Sooner constrict a shrimp with bands,

Sooner teach goats to knit some socks,

 

Sooner plant trees right in the road,

Sooner start crapping in one’s hat,

Than bare to you my soul’s great load

And of my woes to start to chat. 

 

Gustaf Fröding: 'Idealism och realism'

 

Idealism och realism

 

Nu är jag led vid tidens skism 

emellan jord och stjärnor. 

Vår idealism och realism, 

de klyfva våra hjärnor.

 

Det ljugs, när porträtteradt grus 

får namn av konst och fägring. 

En syn, som sväfvar skön och ljus 

i skyn, är sann som hägring.

 

Men strunt är strunt och snus är snus, 

om ock i gyllne dosor, 

och rosor i ett sprucket krus 

är ändå alltid rosor.

 

 

Idealism and realism

 

I’m tired of all this age’s schism 

between this earth and starlight. 

Our idealism and realism 

cleave brains in their bizarre fight.

 

When painted grit’s called art, folk lie

and beauty’s mere derision.

A clear, fair sight that hovers high

above, is true as vision.

 

But dirt is dirt and trash is trash

though it in gold reposes, 

and roses in a vase that’s cracked 

will always still be roses.

 

 

Piet Hein: 'Fluen'

 

FLUEN

 

Jeg sad og skrev og søgte svar

på de problemer, jeg nu har.

Da kom en flue til mit bord

og slog sig ned blandt mine ord

og tænkte på en fluemage…

og på en oversukret kage…

og på om lidt at lægge æg.

Dèr sad den i min fine skønskrift

og tænkte på sin sult og kønsdrift.

 

–  –  –

 

jeg ramte fluen med et smæk

og nu er d e n s problemer væk.

 

 

THE FLY

 

I sat there writing, thinking how

to solve the problems I’d right now.

A fly came buzzing to my desk

and midst my words she then did rest

and for a male fly she did ache

and for a sugar-laden cake

and soon for laying lots of eggs.

There in my penmanship she squatted

With thoughts of food and sex besotted.

 

–  –  –

 

The fly I gave a single swat

and solved h e r problems like as not.

Gustaf Fröding: 'I ungdomen'

 

I ungdomen

 

Det glittrar så gnistrande vackert i ån,

det kvittrar så lustigt i furen.

Här ligger jag lat som en bortskämd son

i knät på min moder naturen.

Det sjunger och doftar och lyser och ler

från jorden och himlen och allt jag ser.

 

Det är, som om vinden ett budskap mig bär

om lyckliga dagar, som randas,

mitt blod är i oro, jag tror jag är kär

– i vem? – ack i allt, som andas.

Jag ville, att himlens och jordens allt

låg tätt vid mitt hjärta i flickgestalt.

 

 

In one’s youth

 

With glitter and sparkle the river seems spun,

in pines birds are chirping so brightly.

I’m lying here lazing like some spoiled young son

by dear mother nature held tightly.

From all that’s around me from earth, sky and sea

come songs, scents and splendour intended for me.

 

The wind has a message it seems from above

of blissful days I’ll be receiving,

my blood is so restless, I think I’m in love

– who with? – ah, with everything breathing.

I wish all existence in earth, sky and sea

lay right here in female form close beside me.

 

Jacques Perk (1859-91): 'Aan de sonnetten' (PS 74)

 

AAN DE SONNETTEN

 

Klinkt helder op, gebeeldhouwde sonnetten,

     Gij, kindren van de rustige gedachte!

De ware vrijheid luistert naar de wetten:

     Hij stelt de wet, die uwe wetten achtte:

 

Naar eigen hand de vrije taal te zetten

     Is eedle kunst, geen grens, die haar ontkrachtte:

Beperking moet vernuft en vinding wetten;

     Tot heerschen is, wie zich beheerscht, bij machte: -

 

De geest in enge grenzen ingetogen,

     Schijnt krachtig als de popel op te schieten,

En de aard’ te boren en den blauwen hoogen:

 

     Een zee van liefde in droppen uit te gieten,

Zacht, éen voor éen - ziedaar mijn heerlijk pogen...

Sonnetten, klinkt! U dichten was genieten. -

 

 

TO SONNETS

 

Ring out full clear, you finely sculpted sonnets,

     You, children of calm thought that does not stray!

True freedom heeds the laws imposed upon it:

     It states the law which all your laws obey.

 

To shape unfettered language on one’s own

     Is noble art, no limits can gainsay this:

Both reason and inventiveness must hone;

     For ruling self-rule’s needed to display this.

 

The spirit, when with limits it complies,

     Seems like the poplar forcefully to grow,

And bore the earth as well as high blue skies:

 

     A sea of love poured out in gentle measure,

Just drop by drop – this wonder I would show…

     Sonnets, ring out! to form you was sheer pleasure. –

 

 

Translated in collaboration with Albert Hagenaars

Poetic Synapses 74

 

 

Guido Gezelle: 'Kerkhofblommen'

 

Kerkhofblommen

 

Zoo daar ooit een blomke groeide

over ’t graf waarin gij ligt,

of het nog zoo schoone bloeide:

zuiver als liet zonnelicht,

blank gelijk een Lelie blank is,

vonklende als een roozenhert,

needrig als de needre rank is

van de winde daar ’m op terdt,

riekend, vol van honing, ende

geren van de bie bezocht,

nog en waar ’t voor die U kende,

geen dat U gelijken mocht!

 

 

Churchyard flowers

 

If some flower e’er sought to grow

o’er the grave in which you lie,

though great beauty it might show –

pure as sunlight from on high,

gleaming as the lily’s gleam is,

as the rose-heart sparkling bright,

modest as each humble shoot is

by the wind that seeks to blight,

fragrant, filled with nectar, due to

be consorted by the bee –

even so, to one who knew you,

it like you could never be! 

 

 

Kjell Espmark: 'När ett språk dör'

 

När ett språk dör

                             

När ett språk dör

dör de döda för andra gången.

Det vassa ordet som vände jorden

i fuktigt glimmande fåror,

det kantstötta ordet med rykande kaffe,

det blanka, lite flagade ordet

som ett ögonblick reflekterade

fönstret och den bråkiga almen därute,

det hemligt doftande ordet

som handen sökte sig mot i mörkret

under skygga försäkringar:

dessa ord som gav de döda ett liv

bortom livet

och de levande del i ett större minne

har just skrapats bort ur historien.

 

Så många skuggor som skingras!

Utan ett namn att bo i

tvingas de i slutlig exil.

 

Skylten på den övervuxna stationen

heter något på 54 bokstäver

som ingen får in i munnen mer.

Det kan man stå ut med.

Om bara inte alla dessa

som dött för andra gången

tagit mullens strävhet med sig bort,

grönskan ur lövverket, svalkan ur bäcken.

Foten kan plötsligt gå tvärs genom marken.

Och ingen vet vad vinden vill oss

eller varför vi kom hit en gång.

Visst hör vi fåglarna i trädet

men var har sången blivit av?

 

 

When a language dies

 

When a language dies

the dead die a second time.

The keen-edged word that turned the soil

in moistly gleaming furrows,

the chipped word with steaming coffee,

the shiny, slightly flaky word

that for an instant reflected

the window and the restive elm out there,

the secretly scented word

that the hand felt its way towards in the dark

amid shy reassurances:

these words which gave the dead a life

beyond life

and the living a share of a larger memory

have just been scraped out of history.

 

So many shadows that are dispersed!

Without a name in which to dwell

they are forced into a final exile.

 

The sign on the overgrown station

has a name 54 letters long

that no one will ever pronounce again.

That is something one can put up with.

If only all those

who have died a second time

hadn’t taken with them the soil’s roughness,

the green from the foliage, the coolness from the stream.

The foot can suddenly go right through the field.

And no one knows what the wind wants of us

or why we once came here.

To be sure we can hear the birds in the tree

but what has become of their song?

 

 

J.C. Bloem: 'Zondag'

 

Zondag

 

De stilte, nu de klokken dooven,

Wordt hoorbaar over Zondagsch land

En dorpsche woningen, waarboven

Een schelpenkleur’ge hemel spant.

 

De jeugd keert weer voor de’ in gedachten

Verzonkene, die zich hervindt

Een warm van onbestemd verwachten

In Zondagstilte eenzelvig kind.

 

En tusschen toen en nu: ’t verwarde

Bestaan, dat steeds zijn heil verdreef;

De scherpe dagen, waar de flarde

Van ’t wonde hart aan hangen bleef.

 

Niet te verzoenen is het leven.

Ten einde is dit wellicht nog ’t meest:

Te kunnen zeggen: het is even

Tusschen twee stilten luid geweest.

 

 

Sunday

 

The silence, now the bells stop chiming,

Is audible o’er Sunday’s land 

And village dwellings, ’neath the climbing

Pearlescent skies’ high-arching span.

 

And youth returns within the one who,

Lost in his thoughts, can childlike feel

A warm, diffuse expectancy through

The Sunday’s silence slowly steal.

 

And, between then and now: the tangled

Existence that well-being quelled;

The keen-edged days that left just mangled

One’s gash-torn heart, all hopes dispelled.

 

Life’s incompatibly ill-founded.

The most that one can do, unbowed,

Is make the claim: it briefly sounded

Between two silences quite loud.