Halbo C. Kool (1907-1968): 'Le Poète Pur Parle'

 

 

LE POÈTE PUR PARLE

 

Ik ben een smerig rijmelaar

met roos en vet in ’t sluike haar,

die, ongewasschen, ongeborsteld,

al zweetend met zijn rijmen worstelt

om, is per slot een vers gelukt,

na 'n haastig middagmaal verrukt,

op alle muzen te gaan klinken

en me een goeden roes te drinken,

want zonder muze, zonder rijm

ben ik een slordig sliertje slijm,

dat om zijn kleinheid te vergeten

zijn heil zoekt in onmatig eten,

in drank en spel en vrijerij,

een kermisklant, zoo vogelvri)....

 

 

 

LE POÈTE PUR PARLE

 

A grubby rhymster I from birth,

my limp hair clogged with grease and scurf

who quite unwashed and never combed,

grapples sweat-drenched to rhyme his poem,

and, if a line at last sounds good,

I mad with glee gulp down my food

then drink a toast to every muse

and get quite plastered while I booze,

for if deprived of muse and rhyme

I’m just a sticky string of slime

that, to forget my hopeless bleating,

salvation seek in overeating,

in gambling, drink as well as whores,

a carny, quite beyond all laws.

 

 

Translated in collaboration with Albert Hagenaars

Poetic Synapses 52

 

Marie Dauguet: 'Mes bœufs tristes'

 

Mes bœufs tristes

 

Mes bœufs tristes s’en vont, cou tendu et naseaux

Dilatés, par les champs dures que leur sabot brise;

Ils marchent frissonnant sous le grossier manteau

De toile où s’introduit, navrant leur flanc, la bise.

 

Aux pierres des échos l'air glacial aiguise

Infatigablement ses perçants javelots,

Et tout à coup des giboulées glauques et grises

S’écroulent sur nous avec un bruit de grelots.

 

Des heures, patients, nous labourons pourtant,

Alignant les sillons, décrivant la tournière,

Mais sans rien espérer de la vie et du temps.

 

Sous la nue, qui toujours plus âprement se fonce,

Mon cœur est déchiré comme la glèbe amère

Où le soc des charrues cruellement s’enfonce.

 

 

My doleful oxen

 

My doleful oxen till the fields with nostrils flared

And necks outstretched, hoofs breaking up the crumbling soil;

Their flanks, despite their coarse cloth coats, feel bare,

Sought out by a north wind that aggravates their toil.

 

On echoing stones the tormenting glacial air

Sharpens its piercing javelins quite tirelessly,

And all at once grey sheets of gloomy sleet are there,

Falling on us with tinkling bell-sounds endlessly.

 

For hours, despite all this, we patiently plod on,

Aligning furrows, tracing turns in border strips,

Though hope of anything from life or time is gone.

 

Beneath the clouds, which fiercely darken to a frown,

My heart, just like the bitter glebe, is torn to bits

As the advancing ploughshare sinks so cruelly down.

 

R.M. Rilke: 'Der Panther'

 

Der Panther

              Im Jardin des Plantes, Paris

 

Sein Blick ist von Vorübergehen der Stäbe

so müd geworden, daß er nichts mehr hält.

Ihm ist, als ob es tausend Stäbe gäbe

und hinter tausend Stäben keine Welt.

 

Der weiche Gang geschmeidig starker Schritte,

der sich im allerkleinsten Kreise dreht,

ist wie ein Tanz von Kraft um eine Mitte,

in der betäubt ein großer Wille steht.

 

Nur manchmal schiebt der Vorhang der Pupille

sich lautlos auf—. Dann geht ein Bild hinein,

geht durch der Glieder angespannte Stille—

und hört im Herzen auf zu sein.

 

The Panther

              In the Jardin des Plantes, Paris

 

His gaze holds nothing more, grown tired and misted

from all the bars that past his eyes have twirled.

It seems as if a thousand bars existed

and then behind a thousand bars no world.

 

His powerful padding with its supple splendour

describes a circle held in tightest bands,

is like a dance of force around a centre

in which completely dazed a great will stands.

 

But rarely does the pupil’s lid slide open

without a sound – and lets an image through,

through the tense silence of his limbs in motion –

and in his heart its life’s extinguished too.

 

 

 

 

Marie Dauguet: 'Ténèbres et lueurs' (1911)

 

TÉNÈBRES ET LUEURS

 

Ténèbres et lueurs vaguement s’agglutinent,

Tout s’est imprécisé, le rêve se fait flou

Plus encor d’exister parmi cette bruine

Et la ligne qui fuit d’un horizon si mou.

 

Au niveau des roseaux en plumes de hibou,

Dont s’entourent chaque estuaire et chaque trou

Du marais endormi, miroitant en sourdine,

Le soleil s’arrondit, de blême gélatine

 

Et tremble. Nul rayon clair dans le ciel muet;

Un nirwana béant où l’âme se complaît,

Prête à s’évanouir tant ses contours faiblissent.

 

Je suis ce paysage au nébuleux sommeil,

O vaine conscience au fond de moi, soleil

Blessant, que tes reflets enfin s’anéantissent!

 

                27 novembre.              

 

 

 

DARKNESS AND GLIMMERINGS

 

Darkness and glimmerings now vaguely congregate,

All’s become imprecise, the dream is growing blurred

Yet more from living in this drizzle’s constant state,

And sky’s receding rim that softens, as if furred.

 

At the height of the reeds, with owl-like feathered plumes,

Which fringe each nook and estuary within the gloom

Of drowsy marshland, its mirrorings scarcely seen,

The sun grows rounder still, of pallid gelatine,

 

And trembles. No clear ray lights up the silent sky – 

A vast nirvana where soul’s joy its course can run

Ready to dissolve as its contours fade away.

 

I am this landscape where a cloud-like sleep holds sway,

O vain awareness deep within me, wounding sun,

May your reflections finally disperse and die!

 

                27 November

 

Friedrich Hölderlin: 'An die jungen Dichter'

 

AN DIE JUNGEN DICHTER

 

Lieben Brüder! es reift unsere Kunst vielleicht,

  Da, dem Jünglinge gleich, lange sie schon gegärt,

     Bald zur Stille der Schönheit;

  Seid nur fromm, wie der Grieche war!

 

Liebt die Götter und denkt freundlich der Sterblichen!

  Haßt den Rausch, wie den Frost! lehrt, und beschreibet nicht!

     Wenn der Meister euch ängstigt,

     Fragt die große Natur um Rat.

 

 

TO YOUNG POETS

 

My dear brothers! Our art perhaps will best ripen

  If, as is with a youth, after time to mature

     It attains beauty’s stillness;

     Just be pious, as were the Greeks!

 

Love the gods well and of mortals think graciously!

  Frenzy hate, likewise frost! Teach, shun description!

     Should the master dismay you,

     Ask of Nature her wise advice.

Eva Gerlach: 'Die alle dingen' (also Danish translation)

 

DIE ALLE DINGEN

 

                        “Sol qui illustras omnia solus”

                        (Bruno, Cantus Circaeus)

 

Wat was het dat je zei, iets over snoeken

vroeg in de winterochtend als het donker

om jou en om je vader elk apart

heen zat op de brommer, elk zijn wak

hakte en je wierp de wat voor hengel,

zus of zo’n haak, ondermaats

aas uit het emmertje: nooit één

snoek gevangen. Was er niet een lamp,

hadden wij hem later niet, zo’n staande,

plekkerig metaal, hij kon ook hangen.

 

Alles, alle dingen in gedachten

houden, tijd en plaats, substantie, hoe-

veelheid en hoedanigheid. Een god

zijn die het beweegt.

                        Soms zag je eentje

stilstaan in de diepte, met zo’n spitse

bek zoals ze hebben, grijze vlekken.

 

 

 

WHICH ALL THINGS

 

                        “Sol qui illustras omnia solus”

                        (Bruno, Cantus Circaeus)

 

What was it you said, something about piking

early on winter mornings when the dark

sat round you and your father each apart

on the moped, each would hack

a hole in the ice and you’d cast

your what sort of rod, some hook or other,

undersized bait from the bucket: never caught one

single pike. And wasn’t there a lamp,

didn’t we have it later, blotchy metal,

standing model, it could also hang.

 

To keep everything, each single thing,

in mind, time and place, substance

quantity and quality. Be a

god that moves it.

 

                        Sometimes you saw just

one unstirring in the depths, with that

pointed mouth they have, patches of grey.

 

(Can also be found here)

 

 

SOM ALLE TING

 

“Sol qui illustras omnia solus”

(Bruno, Cantus Circaeus)

 

Hvad var det du sagde, noget om geddefiskeri

tidligt om morgenen i vinter da mørket

lukkede sig om dig og din far hver især

på knallerten, og hver hakkede

sin våge og du kastede din hvad for en stang,

med en eller anden slags krog, dit alt for lille

agn fra spanden: aldrig fanget

en eneste gedde. Fandtes der ikke en lampe,

hadde vi den ikke siden hen, sådan en

ståmodel, skjoldet metal, den ku’ også hænge.

 

At holde alt, alle ting i sine

tanker, tid og sted, substans, mængde

og beskaffenhed. At være en

gud som sætter det i bevægelse.

                        Undertiden så du én

hængende i dybden, med sådan en spids

snude som de nu engang har, grå pletter.

 

 

Lennart Sjögren: 'Gäddhuvud'

 

Gäddhuvud

 

Hur vassa är inte dina tänder:

Gäddhuvud fastän solen stekt dig mot väggen

och fastän vintern flått ditt skinn

och fastan du redan hänger där på tredje året.

 

Andra har sitt Framåtskridande

andra har sin Sergeant.

Jag har dig.

 

Inte finns det något i ditt huvud

som vänder sig till det vänskapliga.

Ändå vill jag räkna dig

som en av mina närmare vänner

och möjlig att tala stumhetens språk till.

 

Bland demonerna hör du avgjort inte hemma

inte heller bland de apokalytiska.

Du är den du är

den du är är du.

 

Inte heller vill jag inräkna mig

själv bland djurdyrkarna

bara för att jag umgås med dig.

Inte tillber jag dig, men du tillhör

ändå tröstens krets.

 

Din väg gick rakt från vattendjupet

till den luft som är människans men inte din.

Nåd sökte du inte heller

varken i mina eller andras ögon.

 

Och vad du i tystnaden sade när du drogs upp

vet jag inte.

Ögon har du inte längre, skinn knappast

men dina tänder

som sakta äter sig genom solens hetta

visar du ännu mot mig.

 

 

Pike-head

 

How sharp your teeth are: Pike-head

though the sun’s fried you to the wall

and though winter’s flayed your skin

and though this is already your third year hanging there.

 

Others have their Progress

others have their Sergeant.

I have you.

 

There is nothing in your head

that tends towards the friendly.

Even so I wish to count you

one of my closer friends

and possible to talk the language of muteness to.

 

You definitely do not belong among the demons

nor among the apocalyptics.

You are what you are

what you are is you.

 

Nor do I wish to include myself

among animal devotees

just because I keep your company.

I do not worship you, even though you belong to

the circle of consolation.

 

Your path went directly from the watery depths

to the air that is man’s but not yours.

Nor did you seek for mercy

not in my eyes nor those of others.

 

And what you said in silence when hauled up

I do not know.

Eyes you no longer have, scarcely skin

but your teeth

that slowly eat their way through the sun’s heat

you still bare at me.

Werner Aspenström: 'Hypnos för människoharar'

 

HYPNOS FÖR MÄNNISKOHARAR

 

Var inte rädd för de tongivande.

Följ tonen som tonar för dig.

Var inte rädd.

Låt dig inte skrämmas av tornspirornas

tuppar och kors.

Sitter högt men flyger inte.

Grip halmstrået som finns inom räckhåll, 

det räcker för dig.

Var inte rädd.

Vänta dig ingenting bättre

av de bättre vetande.

Livbojar av sand flyter inte.

Rätta dig inte efter de felfritt skrivande.

En man skrev till Poul Bjerre

och bad om en »hubnotisk sömn«.

Punktera dig själv.

Var inte rädd.

Var inte rädd för stillheten.

Böj dig inte för dem

som stormar mot stillheten.

Var inte rädd för suset i den inre skogen,

för halvtonerna, kvartstonerna,

bortdöendet,

som kan vara en begynnelse…

Den inre skenbilden är inte lögnaktigare

än den yttre vrångbilden.

Inblick hjälper inte mot allt.

Grisen blir inte renare,

gåsen inte klokare,

åsnan inte fogligare,

men haren blir litet mindre harig

när den korsar det öppna fältet.

Försök!

Var inte rädd.

 

 

HYPNOSIS FOR HUMAN HARES

 

Don’t be afraid of the tone-setters.

Follow the tone that tones for you.

Don’t be afraid

Don’t let yourself be scared by the cocks

and crosses of the steeples.

They sit high up but don’t fly.

Clutch at the straw that’s within reach

that’s enough for you.

Don’t be afraid.

Don’t expect anything better

from those who always know better.

Lifebuoys of sand don’t float.

Don’t conform to those who write flawlessly.

A man wrote to Poul Bjerre

and asked for a ‘hubnotic sleep’.

Puncture yourself.

Don’t be afraid.

Don’t be afraid of the silence.

Don’t knuckle under to those

who storm off towards silence.

Don’t be afraid of the inner forest’s swishing,

of the semitones, the quarter tones

the dying away

which can be a beginning…

The inner false image is no more deceitful

than the outer distorted image.

Insight is no cure for everything.

The pig doesn’t get any cleaner,

the goose any cleverer,

the donkey any dociler,

but the hare becomes a bit less harelike

when it crosses the open field.

Try it!

Don’t be afraid.