Marc Tritsmans: 'In select company I, III, VI'

 

I

 

Explain to me here why I, while 

writing, of my own free will should 

wish to limit myself to myself. Is there

not in my head surely enough space

 

for resounding polyphony? From now 

on, let all those predictable melodies

simply make way for a chorus 

of disparate dissonances.

 

So I leave this house on a morning

like any other and without taking

a single backward glance let myself be

embraced by the world. Without a compass

 

and while the stars too have kept hidden 

behind clouds for quite some time.

I have no goal in mind. And no,

I am no longer in search of meaning.

III

 

In the branches, which until just now

I could only make out vaguely from 

on the ground, I now gradually discern, 

in the track of this highly nimble squirrel 

 

a formerly inextricable and secret

network of tracks and paths that

is suddenly unfolded into this three-

dimensional world. Possibilities

 

emerge everywhere and how unexpectedly

playfully things take place here: repeatedly

new escape routes manifest themselves and

challenging leaps that put our resilience

 

and suppleness to the test. And it is

my bushy tail and those sharp nails

that make the difference. Very soon height

is not an issue any more, falling no option.

VI

 

While cars drive past us we are sitting here

next to each other in the tall grass. Are we

trying to show each other what we still dare?

For our spoon-shaped ears really do stick up

 

challengingly a good bit above everything.

Or are the two of us trying to defend

with the courage of despair this last

bastion, this bridgehead the access

 

to which is increasingly being pinched off

by the unceasing advance of houses and 

roads. Until it will degenerate into an 

inhabitable island: this once blessed 

 

terrain of playing and living, where we 

bore our offspring as hares happen to prefer

most of all: in the snow. Which however 

we have not been seeing for ages now.

 

 (These poems are from a collection of 11 poems)

 

 

 

 

 

 

Emil Hagström: 'Magdalena'

 

Magdalena

 

Du tvättade hans skjorta

och slet med svett och sot,

Magdalena, då du lämnat

dina gränder.

Säg var det för din ånger

och för dina synders bot,

eller hade du blott verksamma

små händer.

 

Han var väl ingen skönhet

och du var ingen vår.

Edra öden var ej svåra

att förena.

Och aldrig lyste sminket mer

från munnens röda sår

– men du stoppade hans strumpor,

Magdalena.

 

 

Magdalena

 

You washed his shirt each Monday

and toiled with sweat and soot,

Magdalena, when you’d parted

from your alley.

Tell me, was if from remorse or

maybe penance for your sins,

or were your hands the type that could

not dally?

 

He hardly classed as handsome

and spring chicken you were not.

So to share your lives could hardly

have been plainer.

And never did your make-up gleam

from mouth’s wound any more –

but his socks you went on darning,

Magdalena.

Emil Hagström: 'Vintern var nära dig'

 

VINTERN VAR NÄRA DIG

 

Mjuka och raraste,

vet att jag baraste

ville betyga

hur vacker du var.

Ord kan ej säga det,

guld kan ej väga det,

daggens och källans

friskhet du bar.

 

Vintern var nära dig,

kramade, kära, dig,

strödde omkring oss

en isande vind.

Sorgen kom frasande,

döden kom hasande,

strök med sin benhand

över din kind.

 

Under kan hända än,

klarheten vända än

åter till lågan

i flämtande drag.

Bittert den klaraste

dagen jag, raraste,

glömmer för vaggornas

klämtan i dag.

 

 

WINTER WAS CLOSE TO YOU  

 

Gentlest, beloved one,

know that I covet none

else than declare your

sheer beauty of yore.

Words cannot say all this,

gold cannot weigh all this

freshness of dew and

source that you bore.

 

Winter was close to you,

squeezing, exposing you,

scattering round us

a wind cold as ice.

Sorrow came rustlingly,

death though came shufflingly,

then with his bone-hand

your cheek stroked thrice.

 

Wonders can still take place,

clearness its steps retrace

back to the blaze

while gasping for breath.

Bitterly, love, I yet

the clearest day forget

for cradles’ chiming lay

tolling day’s death.

 

 

 

Maurits Mok: 'Dagindeling' (PS 76)

 

DAGINDELING

 

Een sober, stil ontbijt om kwart voor negen,

dan het bedachtzaam proeven van lectuur;

de geur der koffie tegen elf uur

maakt soms het hart van overvloed verlegen.

 

Des middags: dromen dat men is genezen

van zijn verleden, daarna het getuur

op lettertekens die geen vriend of buur,

laat staan een vreemdeling zal willen lezen.

 

De avond is een vrouw met zachte borst,

men leunt aan haar en hoort de wereld zwijgen,

de tijd is oud, er is veel bloed vermorst.

 

De hand die op de dingen vat wil krijgen,

vindt enkel woorden en voegt ze tezaam

tot het symbool van een verloren naam.

 

 

DAILY SCHEDULE

 

Eight forty-five, a breakfast quiet and simple

and then some reading, sampled with great care;

the smell of coffee when eleven’s there,

such pleasures make the heart feel almost sinful.

 

The afternoons: dreaming one’s cured of heeding

one’s past, and then the peering without end

at characters that no neighbour and no friend,

no stranger even would consider reading.

 

The evening is a woman’s downy breast

one leans against and hears the world fall silent,

time has grown old and blood spilt to excess.

 

The hand which things would grasp and make compliant

finds only words and must combine the same

to form the symbol of a long-lost name.

 

 

Translated in collaboration with Albert Hagenaars

Poetic Synapses 76

 

Gustaf Fröding: 'Tiga och tala'

 

Tiga och tala

 

Varföre skulle du mässa

också din själs litania,

också din sorgs miserere?

Hånande ögon bevaka

den, som har blottat sin sorg.

Stoltare vore att pressa

smärtan i barmen där nere

hårt och beslutsamt tillbaka,

än att den förs i det fria

naken kring gator och torg!

 

Klangen, som världen behöver,

är ej ett vekt miserere –

tonen, som läte sig vässa

uddvass till pil eller klinga

finnes väl ock i din barm.

Smärtan, som bundits där nere,

skall, när en tid har gått över,

väpnad från fot och till hjässa

upp ur sitt fängelse springa

djärv som befriande harm!

 

Sanning till hälften du säger,

harm vill till vapen jag smida,

dock skall ej smärtan, ej sorgen

tigas ihjäl, ty att tiga

är hos en sångare brott.

Stoltare är det att stiga

mitt ibland vimlet på torgen

fram med all sorg, som jag äger,

tolk för de tyste, som lida,

tiga och lida blott.

 

Ord och Bild 1893

 

 

Silence and speech

 

Why even think of intoning

also your soul’s litania,

your sorrow’s whole miserere?

Mocking eyes are on the lookout

for one who sorrow just bares.

It would be wiser to stifle

all pain one feels in one’s bosom

firmly and quite without mercy

than to display it in public,

naked in streets and on squares!

 

What the world needs does not sound like

some puny, long miserere –

rather the tone made for honing,

sharpened to sword-blade or arrow,

which in your breast too resides.

Pain that lies captive within you

will, when a fair time’s expired,

clad top to toe in strong armour

leap from its long-suffered prison,

bold in its righteous hurt pride!

 

It’s but a half-truth you’re speaking,

hurt pride I’ll forge as a weapon,

but neither sorrow nor pain shall 

be silenced, since for a singer

to remain silent’s a crime.

Wiser would be to step forward

from crowds on squares in great numbers

with all my own sharpened sorrow,

speak for the silent who suffer

and, without voice, can just pine.

 

Ord och Bild 1893

 

Emil Hagström: 'Vad kan jag'

 

Vad kan jag

 

Vad kan jag väl tänka

att ge dig, min vän?

Din själ är så hemlös,

din längtan så stor.

 

Vad kan jag väl tänka

att ge dig, min vän?

Jag är lika fattig

och hemlös som du.

 

 

What possibly

 

What possibly can I

e’er give you, my friend?

Your soul is so homeless

your longing so great.

 

What possibly can I

e’er give you my friend?

For I’m just as poor and

As homeless as you.

Gustav Fröding: 'En rackelhane'

 

En rackelhane

 

Jag har hört om en rackelhane,

som blev illa med hagelskott skjuten,

att det skottet blev icke hans bane,

fastän en av hans vingar blev bruten,

 

och att sedan den rackelhanen

icke alls blev av hunden funnen,

utan hängde allt kvar i granen,

tills all fara för skott var försvunnen,

 

och att sist föll han ned som ett knyte

av nyss plockade blodiga fjädrar

och förunderligt nog blev ej byte

för en räv eller annat, som vädrar.

 

Och rackelhanen han slog sig

allt fram genom höst och vinter

och höll sig ur vägen och drog sig

djupt in i sin skogs labyrinter.

 

Hans ståtliga skoft är förslitet,

han flyger ej mera, han kryper,

kan i torrväder småflaxa litet,

men icke när droppregnet dryper.

 

Dock när sent i en våraftons tystnad

någon fågel högt upp han ser kretsa,

kan den synen till ärelystnad

rackelhanen hetsa.

 

Han gör några krax, vilka tyckas

liksom hesa av hosta och snuva,

några krax, några flax, vilka lyckas

blott slå kull honom själv på en tuva.

 

Så ock går det oss äldre poeter,

som se yngre uppstiga från grenar,

när vi hetsa vår vingskjutna meter

till en sångflykt, som snubblar på stenar.

 

10.2 1898

 

 

A Rackelhahn

 

Of a rackelhahn I’ve heard a story –

one by buckshot quite horribly battered

the shot proved not fatal, just gory,

with a wing badly broken and tattered.

 

and this same black grouse cum capercaillie

by none of the hounds was located,

for it clung to its pine tree branch gamely

till the danger of more shots had faded.

 

And at last with a thud it descended 

like a fistful of plucked bloodied feathers,

and strange to tell no fox could scent it,

nor could other beasts out in all weathers.

 

And the rackelhahn through fall and winter

kept on going and could just survive,

for on beaten tracks ne’er it did venture,

and in forest’s vast maze it did hide.

 

Its fine tail is all ragged and cluttered,

it attempts no more flying, it crawls,

in dry weather it tries a quick flutter,

though when rain comes it just sits and sprawls.

 

But when late in the stillness of springtime

A bird’s seen gyrating up in the sky,

the poor rackelhahn feels it’s high time

to spur on its ambition and try.

 

So it makes an attempt at some cawing

more like sniffs or some coughs from its stomach,

a few caws, a few flaps end up flooring

the poor winged rackelhahn on a hummock.

 

Likewise we, ageing poets, life curses

when the young ones take flight on their own,

while we spur on our wing-broken verses

to make song-flights that stumble on stones.

 

10.2 1898

 

P.C. Boutens: [Andries de Hoghe]: 'Negende Strofe'

 

Negende Strofe

 

Daar is niet éen die eenzaam gaat als ik,

en geen der andren draagt zijn harts geheim –

dit donker zaad dat zwelt naar lichten bloei,

dit stomme leed dat hijgt naar luid geluk –

in zulk een klem van onverbreekbaar zwijgen.

Want als een kind, in vroegste jeugd verdoold

naar een ver land, moeder en moedertaal

alleen nog weet als felbewust gemis,

ergens achter den bleeken horizon

een lang verloren onbereikbren schat;

en als zijn hart in druk van smart of vreugd

zich uit moet spreken aan een ander hart,

keert het vreemd woord in ledige echo weder,

ijdel en dood zoodra zijn mond het sprak –:

zóo, waar ik door de lichte volten dwaal

van dit ontelbaar levendschoone volk,

wenken van de overzij der dubble stilte

oogen alzijds mijn oogen als gelijken,

en mijn hart bonst in luideloozen zang;

maar als mijn schuwe groet hun nadertreedt,

en van hun lippen ruischt het helder antwoord,

dan voel ik hoe ik nimmer halen zal

den simplen aanslag van dien heemschen toon,

en ’t teedre lied blijft op mijn lippen stom...

En andren onderwijl, als duistre schimmen,

met oogen achter schaduwmom versmeuld,

sluipen en duiken door het dichtst gewoel,

en vaak benadert mij hun half gebaar

als een dof grijnzen: ‘gij zijt éen van ons’ –

en van hun lippen valt een heesch gefluister,

een taal waarin geen schepsel zingen kan,

maar waarvan iedre klank mijn hart doorpriemt

en ieder woord mijn diepste wezen schokt,

en tranen wellen, die mijn oogen branden...

O daar is geen die eenzaam gaat als ik!

 

 

Ninth Stanza

 

There’s no one else as lonesome as I am,

no others who heart’s secret have to hold –

this small dark seed that swells to light full bloom,

this mute distress that yearns for loud delight –

in such a vicious state of lock-jaw silence.

Just as a young child who has lost his way

to some far land, mother and mother tongue

knows only as a starkly conscious loss,

somewhere beyond horizon’s distant rim,

a treasure that is lost and out of reach;

And as his heart impelled by pain of joy

must needs express this to some other heart,

the strange word as an empty echo then returns,

worthless and dead as soon as it’s been said –:

so too, as I roam through the light errings

of this uncountable and beauteous folk,

from the far side of double silence eyes

wave everywhere to my own eyes as equals,

and my heart pounds in what is soundless song;

but as my timid greeting reaches them

and the clear answer murmurs from their lips,

I then feel how I never shall attain

the simple lightness of that homespun tone,

and on my lips the tender song stays mute…

And others meanwhile, as if murky spectres,

slither and dive where turmoil is most dense,

and often their half-gesture reaches me

like some dull sneering: ‘you are one of us’ –

and from their lips hoarse whispering is heard,

a language that no human tongue could sing,

but every sound of which bores through my heart

and every word my deepest being shocks,

and tears well up that cause my eyes to burn…

‘Oh, no one is as lonesome as I am!

 

There is now general agreement that Boutens was the author of poems by 'Andries de Hoghe'. See, for example here.