Skatan
mitt blåsiga lynnes fågel,
flyger virvlande som en helikopter,
ett klot av vingar i vinden.
Skatan, den glada änkan, skrattande
trots sina oförsörjda barn, skrattande
åt stölder hon begått och stölder hon planerar.
Björkarnas egen svartvita fågel,
hemma även i träd som står svart i snö.
Höstens rönnbärsplockerska utan korg,
med bröstet stålskimrande som köldklar vinterhimmel.
Men gårdarna älskar hon mer än skogen,
flyger genom skorstensröken som luktar stekt fläsk,
plockar en säkerhetsnål utkastad med spädbarnets badvatten,
sitter på träpumpen och lyssnar till separatorn i köket.
Skatan, den knepiga flickan med vippande skjärt,
aldrig riktigt ung och oerfaren,
mera lik en tattarjänta med silverslant i örat,
lätt förförd i vårvinterns sista hö
när fötterna är kalla av regn.
Men heller aldrig knarrig gumma som kråkan
eller hes som korpen, den kringflackande hästskojaren,
med kniv under rocken och tobak i gapet.
Nej, mest i släkt med den fattiga prästgårdsfröken
som dansar på isen
trots sina trasiga vantar.
Skatan med risknippe och gnisslande mjölkhämtare,
klädd i bortblåst äggvita, doppad i tjära från stuprören,
där hon vässar näbben mot slipstenen
och skrattar sitt hån över pojkar som klättrar i träd.
The magpie
my gusty temperament’s bird,
flies whirling like a helicopter,
a ball of wings in the wind.
The magpie, merry widow, laughing
despite her unprovided for young, laughing
at thefts she’s committed and thefts she is planning.
The birch tree’s own black-and-white bird,
at home even in trees that stand black in snow.
Basketless picker of autumn’s rowanberries,
with breast steel-shimmering as a frost-clear winter sky.
Farms though she loves even more than the forest,
flies through chimney smoke reeking of fried bacon,
picks up a safety pin thrown out with the baby’s bathwater,
sits on the wooden pump listening to the separator in the kitchen.
The magpie, cunning lass with wagging tail,
never completely young and inexperienced,
more like a gipsy girl with a silver coin in her ear,
easily seduced in late-winter’s last hay
when her feet are cold from the rain.
Though never a surly old crone like the crow
or hoarse like the raven, the roving horsedealer,
with a knife inside his coat and chewing his backy.
No, most akin to the poor vicarage miss
that dances on the ice
in spite of her tattered gloves.
The magpie with bundle of twigs and squeaky milk churn,
clad in blown-away egg-white, dipped in tar from the drainpipes,
where she whets her beak against the grindstone
and laughingly mocks young boys that climb trees.
