Företal
Jag ska hälsa från Laolands uggla,
som åldras i granklädd vrå.
Hennes hundra-års gamla ögon
se grönt mot himmelen blå.
Hon minns alla ben som vittnat,
där räven sitt nattmål fått.
Hon har hört alla hesa skators skratt,
under alla år som har gått.
Hon har jagat i fredlösa nätter,
över gråberg och becksvart sjö,
och lyssnat till mjuka fötter,
som tassat i blodig snö.
Hennes minne kan aldrig blekna,
hennes visdom är djup och tung,
och nu drömmer hon slött när jakten
går hett över frasande ljung.
Hon minns det viskande mörkret,
kring byn som var obygd förr,
där hon väntat i dystra nätter,
framför döende skogsmäns dörr.
Hon har flyktat till Laolands hålor,
där ingen den gamla ser,
och boksynt folk i byarna,
de tro att hon finns ej mer.
Hon tror att folk blivit dummare,
av allt de hört och läst,
att upplysningsfödan till syra
i deras magar jäst.
Hon täljde om tysta spöken,
och gastar och fula ting,
och skrattande andar som dansa
om natten i svingande ring.
Hon bad mig skriva om heliga berg
där kunniga trollmän bo,
vid kärr där den sista finnen
har tappat sin näversko.
Och de som snusa förnumstigt
åt ting som de ej förstå,
ska jag hälsa från Laolands uggla,
som grinar i granklädd vrå.
Foreword
I’ve a greeting from Laoland’s owl,
who grows old in her pine-clad nook.
Her century-old eyes take in
the blue sky with green-hued look.
She knows where the whitened bones lie
from the fox’s late repast.
She has heard all the magpies’ rasping cries
during all the years now past.
She has hunted unchecked in nights’ turmoil,
o’er grey mountains and pitch-black lakes,
and listened to paws’ cautious patter
through layers of snow’s bloodied flakes.
Her sharp memory’s unrelenting
and her wisdom is deep and sound,
and she drowsily dreams when hunting
over crackling heather-clad ground.
She recalls the whispering darkness
ere the village came, long before,
where she’s waited in dark nights’ starkness
at each dying forester’s door.
She’s has shifted to Laoland’s caves now,
where this old owl’s never seen.
and town folk engrossed in reading
they think she’s a mere has-been.
She’s convinced folk have got more stupid
from all they have heard and read,
at enlightenment’s food has risen
in their bellies like yeast in bread.
She talked about silent spectres
and ghosts and nastier things,
and spirits that laugh when dancing
at night in swift-swirling rings.
Of the sacred mountain she bade me write
where skilful sorcerers stay,
by bogs where the last Finn living
his birch-bark shoe has mislaid.
And to nosy folk that go fishing
with brains that haven’t a hook,
I’ve a greeting from Laoland’s owl,
with a laugh from her pine-clad nook.







