I SENHÖSTNÄTTER
Till kand. Knut Wicksell
Då gula septembermånen slog
genom rutan sitt skarpa sken
och dallrande skugga på väggen jog
från svängande, bladhöljd gren,
där ensam i midnattens stund jag låg,
och fastän mitt öga var lyckt,
en skräcksyn med andlös ångest i håg
jag stundom mig skönja tyckt.
Oktobernatt, då regnstormen tjöt,
i stönande vånda det kved,
och andetyst kring min bädd sig knöt
en likvit spökelseked.
Den lutade sig mig tätt intill
med ängsligt jämrande låt,
och våt av kallsvett lyddes jag till
de ofödda släktenas gråt.
IN LATE-AUTUMN NIGHTS
To Knut Wicksell BA
When the yellow moon of September flung
through my window its hard sharp stone
and my wall by flitting shadows was strung
from leaf-concealed branches thrown,
then alone I lay in the dead of night
and although I had closed my eye,
in breathless fear a horrific sight
I seemed now and then to spy.
October night, when the rainstorm howled
as if moaning in dreadful pain,
with silent breath round my bed, black-cowled
stood a deathly-pale spectral chain.
O’er my quaking form it now drew near
with a moaning so forlorn,
and drenched in sweat I was forced to hear
the weeping of those still unborn.







