P.C. Boutens: 'Regenboog'

 

Regenboog

 

Aan J. Th. Toorop

na het zien van zijn krijtteekening van dien naam

 

Gij die de kleurge pracht van ’t Oosten kwaamt

Vieren in onze bleeker Noorder zon,

Tot blij-verdwaasd onze oogen in hun dag

Hervonden van uw oogen sprank aan sprank;

Gij die vervolgdet met gewette stift

De strakke gratie van ’t verstild symbool,

De stoere kracht van ’t zwoegende gebaar;

Die de aardsche ster van ’t kinderlijk gelaat,

Wier stralen onze ontroering bevend zag,

Vingt in de vaste streek der zuivre lijn, -

Gij kwaamt, gelukkig pelgrim, naar mijn land,

Mijn blond-omduind Zeeuwsch eiland, als het ligt

Voor mij voorgoed in den mystieken glans

Van al de zonnen die dit leven brengt,

Jeugd en geluk en smart, en weêr geluk?...

Dit is het eigen land van mijnen droom;

Want al de kimmen stralen in den schijn

Van zomeravond, en de voorgrond ligt

In grille schaduw van geweken bui

Waardoor Gods helle boog naar de aarde reikt:

Een jong man wet zijn blikkerende zeis,

En roerloos naast hem staat in ’t avondlicht

Een landkind rooddoorgloed als van den droom

Waarin zij leeft en dien zij niet doorgrondt.

 

 

Rainbow

 

To J. Th. Toorop

after having seen the crayon drawing of the same name

 

You who the coloured splendour of the East

Exalted in our paler Northern sun,

Until our joy-infatuated eyes

Gleam after gleam once more gained from your eyes;

You who pursued with keenly whetted point

The silent symbol’s tautly vaulting grace,

The blatant power of gesture hard at work;

That caught the earthly star of childlike face,

Whose rays our quivering emotion saw,

In the sure stroke of pure artistic line, –

You came, oh happy pilgrim, to my land,

My blond-duned Zealand island, as it lies

Forever for me in the mystic gleam

Of all the many suns that this life brings,

Youth and both joy and pain, and once more joy?...

This is the inner country of my dream;

For all horizons shimmer in the gleam

Of summer evening, and the foreground lies

In fleeting shadow of a shower just past

Through which God’s radiant arc bends to the earth:

A young man whets his brightly flashing scythe,

And next him stock-still in the evening light:

A country maid aglow with red as by the dream

In which she lives and cannot comprehend.

 

 

Driek van Wissen: 'Twee Pauwen'

 

TWEE PAUWEN

 

Al stak je vroeger met z’n beiden

Elkaar voortdurend naar de kroon

En riep je elk op hoge toon

Dat je jezelf kon onderscheiden

Door trots je veren uit te spreiden

En leek dat telkens wonderschoon,

Toch zien wij dat je doodgewoon

En lelijk kwam te overlijden.

 

En ondanks al je geldingsdrang

Ben jij inmiddels eeuwenlang

Alleen maar wijd en zijd bekend

Omdat je in je ondergang

Net als je dode concurrent

Met meesterhand geschilderd bent.

 

 

TWO PEACOCKS

 

Although you both with utmost flair

Would constantly outdo the other

And shriek still louder than your brother

That you were quite beyond compare

By proudly fanning every feather

And finding that a cause to stare,

We notice that you came to share

A common nasty end together.

 

Despite your urge then to excel

For centuries your fame has rested

And far and wide been uncontested

On your perdition and, as well,

That of your rival, being scanned

And painted by a master’s hand.

Gustaf Frödiing: 'En kärleksvisa'

 

En kärleksvisa

 

Jag köpte min kärlek för pengar,

för mig var ej annan att få,

sjung vackert, I skorrande strängar,

sjung vackert om kärlek ändå.

 

Den drömmen, som aldrig besannats,

som dröm var den vacker att få,

för den, som ur Eden förbannats,

är Eden ett Eden ändå.

 

 

A love-song

 

For money my love I did purchase,

Else love I’d have had to forgo,

sing sweetly, you strings harsh and wordless,

sing sweetly of love even so.

 

The dream not come true ere it vanished

though dreamt I was loath to forgo,

for him who from Eden’s been banished

is Eden an Eden e’en so.

 

Artur Lundkvist: 'Skatan'

 

Skatan

 

mitt blåsiga lynnes fågel,

flyger virvlande som en helikopter,

ett klot av vingar i vinden.

Skatan, den glada änkan, skrattande

trots sina oförsörjda barn, skrattande

åt stölder hon begått och stölder hon planerar.

Björkarnas egen svartvita fågel,

hemma även i träd som står svart i snö.

 

Höstens rönnbärsplockerska utan korg,

med bröstet stålskimrande som köldklar vinterhimmel.

Men gårdarna älskar hon mer än skogen,

flyger genom skorstensröken som luktar stekt fläsk,

plockar en säkerhetsnål utkastad med spädbarnets badvatten,

sitter på träpumpen och lyssnar till separatorn i köket.

 

Skatan, den knepiga flickan med vippande skjärt,

aldrig riktigt ung och oerfaren,

mera lik en tattarjänta med silverslant i örat,

lätt förförd i vårvinterns sista hö

när fötterna är kalla av regn.

Men heller aldrig knarrig gumma som kråkan

eller hes som korpen, den kringflackande hästskojaren,

med kniv under rocken och tobak i gapet.

Nej, mest i släkt med den fattiga prästgårdsfröken

som dansar på isen

trots sina trasiga vantar.

Skatan med risknippe och gnisslande mjölkhämtare,

klädd i bortblåst äggvita, doppad i tjära från stuprören,

där hon vässar näbben mot slipstenen

och skrattar sitt hån över pojkar som klättrar i träd.

 

 

The magpie

 

my gusty temperament’s bird,

flies whirling like a helicopter,

a ball of wings in the wind.

The magpie, merry widow, laughing

despite her unprovided for young, laughing

at thefts she’s committed and thefts she is planning.

The birch tree’s own black-and-white bird,

at home even in trees that stand black in snow.

 

Basketless picker of autumn’s rowanberries,

with breast steel-shimmering as a frost-clear winter sky.

Farms though she loves even more than the forest,

flies through chimney smoke reeking of fried bacon,

picks up a safety pin thrown out with the baby’s bathwater,

sits on the wooden pump listening to the separator in the kitchen.

 

The magpie, cunning lass with wagging tail,

never completely young and inexperienced,

more like a gipsy girl with a silver coin in her ear,

easily seduced in late-winter’s last hay

when her feet are cold from the rain.

Though never a surly old crone like the crow

or hoarse like the raven, the roving horsedealer,

with a knife inside his coat and chewing his backy.

No, most akin to the poor vicarage miss

that dances on the ice

in spite of her tattered gloves.

The magpie with bundle of twigs and squeaky milk churn,

clad in blown-away egg-white, dipped in tar from the drainpipes,

where she whets her beak against the grindstone

and laughingly mocks young boys that climb trees.

 

Maria Wine (b. Karla Maria Petersen): 'När jag ser dessa ändlösa människoströmmar'

 

När jag ser dessa ändlösa människoströmmar

tänker jag: För många är vi, allt för många;

vi är som träd i en övervuxen skog,

vars kronor och rötter inflätas i varandra.

Skogen planterar vi med våra kroppar,

ringen sluter vi med hjärtan och ord.

Ack! Utanför blommar friheten;

ingen vet dock om han vågar plocka den.

Och medan nätterna blommar och dagarna gryr

glider smärtan med tidens strömmande vatten

och sjöar uttorkas under solsvedda trädkronor.

Regn tränger viskande genom täta skogssnår

och försvinner djupt i jordens sköte:

regn och människor vilar under samma täcke.

Jag ber: inga tårar, inga ord vid min grav;

hela mitt liv har jag stått bunden med rötterna i jorden

och att jag nu är död betyder blott:

min krona har upphört att sträcka sina grenar mot

det ouppnåliga.

 

 

When I see these endless streams of humanity

I think: There are too many of us, far too many;

we are like trees in an overgrown forest

with crowns and roots that become interlaced.

We plant the forest with our bodies,

closing the ring with hearts and words.

Ah! Outside, freedom blooms;

nobody knows though if one is allowed to pick it.

And while the nights bloom and the days dawn

pain glides with time’s streaming water

and lakes dry out beneath sun-scorched tree-tops.

Whispering rain penetrates dense thickets

and disappears deep in the lap of the earth:

rain and humanity rest under the same covering.

This I ask: no tears, no words at my grave;

all my life I have stood bound and rooted in the earth

and the fact that I am dead only means:

my crown has ceased stretching its branches up

towards the unattainable.

 

 

 

Dan Andersson: 'Den sista sången'

 

Den sista sången

 

Släck dina stjärnors sken

du höga urskogsnatt,

och mörkna, unga ljung

inunder gråa granar!

God natt, mitt vandrarliv,

var tyst mitt galna skratt,

och flygen långsamt bort,

min ungdoms svarta svanar!

 

God natt, du höga hem,

farväl mitt barndomsland!

Ditt dunkel går i rött;

som blod blir morgonljuset!

Min själ är sjuk och tom,

min själ är ond och led -

nu låt mig sova tungt

på daggbegjutna gruset!

 

Lång var min längtans kväll,

min själ var evig eld -

som brann likt döda träd,

i junivindar varma. -

Sjung, skog, din svala sång -

tills drömmaren är död -

och kring hans hårda bädd

låt morgonstormen larma!

 

 

The last song

 

Snuff out your sparkling stars,

primeval forest night,

and darken, heather, now

’neath grey pines your young gleaming!

Good night, my roaming life,

be quiet my madman’s laugh,

and, black swans of my youth,

fly off to distant dreaming!

 

Good night, abode so high,

farewell my childhood realm!

Your darkness now grows red:

Like blood is dawn’s apparel!

My soul is sick and void,

is evil and is vile –

oh, let my sleep be deep

upon dew-sodden gravel!

 

My yearning’s eve was long,

my soul eternal fire –

which burnt like wood that’s dead,

in warm June winds a pyre. –

Sing, trees, your soothing song

Until the dreamer’s gone –

and round his stony bed

let morning storms roar higher!

Stig Dagerman: 'Den första snön'

 

DEN FÖRSTA SNÖN

 

Den första snön är vitast

av allt som vindar drev.

En morgon ligger jorden,

beströdd med vita brev.

 

Olästa över dagen

skall vila myr och lund.

Så mycket post fick ingen

som vinterns första stund.

 

Men alla brev skall brytas.

Var fråga få sitt svar.

Och vargens gång skall läsas

av dem som ögon har.

 

Och mänskans spår skall visa

en broder var hon bor,

ty ingen är så ensam

som han om hösten tror.

 

(10.11.50)

 

 

THE FIRST SNOW

 

The first snow is the whitest

of all that winds e’er blew.

One morning all the ground lies

with pure white letters strewn.

 

Unread throughout the daytime

will bog and grove then rest.

And so much post had no one

as winter’s trial test.

 

But letters must be opened.

Each question be replied.

Wolf footprints read by those who

have eyes to read them by.

 

And human tracks will show us

just where a brother dwells,

for no one’s so alone as

in autumn he foretells.

 

(10.11.50)

 

 

 

Stig Dagerman (1923-54): 'Det gamla hotellet i Klara'

 

Det gamla hotellet i Klara 

 

Väl mött i skuggornas skara! 

Sitt ner och spendera ett krus 

för det gamla hotellet i Klara, 

som blivit till luft och ljus. 

 

Här sjöng några törstiga slarvar, 

mens andra bar vinkel och lod. 

Men nu flyger måsar och sparvar, 

där sängar och flaskor stod. 

 

Här möttes den fjortonde dennes 

ett annat år två i en kyss. 

Hans första men inte hennes. 

Ack, väggarna fälldes nyss.

 

Och han som var mager om bena, 

magrade här några år 

och byggde i natten den sena 

palatser som än består.

 

Och han som lämnade livet 

en afton med hjälp av ett spjäll 

bor ännu, fast det är rivet, 

på sitt gamla Klara-hotell.

 

 

The old hotel in Klara 

 

Just join us midst shadows that starred there!

Sit down and lash out with a drink

for the grand old hotel down in Klara,

all gone before you could blink.

 

Here sang many thirsty young skivers

while other made things plumb and square. 

But now there are seagulls and sparrows,

the bottles and beds are thin air.

 

One month on the fourteenth a first kiss

was once shared at a rendezvous

His first but she’d had more practice

Now walls there are none to view.

 

And him with those legs that were spindly

spindled right here for some years

and built in the small hours the princely

palaces that live on here.

 

And he who of life was just cheated

by choking on gas with no smell

still lives here, though it’s been deleted,

at his grand old Klara hotel.

 

 

For information about the Klara precinct in Stockholm, go to here.

You can choose an English translation at the website.

 

Thomas Tidholm: 'Under isen'

 

                      Under isen

 

Under isen

kom han simmande

valde mellan att hitta ett hål

eller stanna

 

Han sköt det framför sig

luften skulle nog räcka

 

Luften skulle kanske räcka

och han skulle kanske hitta ett nytt sätt

att förhålla sig

 

Varken uppe eller nere

mera ett tillstånd på väg

 

Ett tillstånd av fisk

av evig frid och oro på väg

till havet, eller vart än

havet är på väg

 

 

                            Under the ice

 

Under the ice

he came swimming

chose between finding a hole

or staying put

 

He pushed it ahead of him

there was probably enough air

 

There was perhaps enough air

and he would perhaps find a new way

of relating to it

 

Neither up nor down

more a state of being on his way

 

A state of fish

of eternal peace and unrest on the way

to the sea, or wherever the

sea is on its way to