Elmer DIktonius (1896-1961): 'Hunger i London'

 

HUNGER I LONDON

 

I

 

Var skall jag sova i natt?

Bobbyn jagar från bänken —

han menar ej illa säger han

men han har sin lön.

Jag menar ej heller illa

men jag har ingen lön

och vet ej

var jag skall sova i natt

 

*

 

II

 

Tidigt på morgonen

gick jag ut.

Tidigt på morgonen

lekte rännstensungar vid Hammersmith

i en murken pråm.

Längs Thames stränder

gick jag

tuggande pilblad

till Kew Gardens — trött var jag

när jag kom tillbaka

tuggande pilblad.

Herregud vad det är långt

från den hungriges morgon

till den hungrandes kväll.

 

*

 

III

 

Skinn lyser

genom sidenstrumpors maskor

i solskenet.

Jag vill bita i flickfötter

där vadmuskeln börjar

sin svällning.

Jag är hungrig efter kött

och kvinnokött.

 

*

 

IV

 

Hon är ung och vacker

talar många språk

har svällande delar

som nog fordrar sin man —

jag träffar henne emellanåt

i Hyde Park

när jag har litet pengar

och kan vara herre —

vi talar om livet

och jag försöker få henne att förstå

de hungrandes filosofi —

men hon är ung och vacker

och hennes farbror har målat en kejsare

och hon vet att hon engång skall sälja sig

för högt pris —

hon tycker jag är underlig

men förlåter mig

ty jag är konstnär.

 

*

 

V

 

Det vore gott för alla

att gå på gatan hungrande.

Att tänka: vore jag kvinna

att jag kunde sälja min kropp,

att föra sitt sista till pantlånaren

anande: det går ej det går ej.

Rännstenen har en filosofi

klarare än Kants och Jesuskristus’,

en kärlek — till brödet,

ett kategoriskt imperativ — magen.

 

 

HUNGER IN LONDON

 

I

 

Where am I to sleep tonight?

The bobby chases me from the bench –

No offence, he says

he’s his wages to consider.

I mean no offence either

but have no wages

and do not know

where I am to sleep tonight

 

*

 

II

 

Early in the morning

I went out for a walk.

Early in the morning

the gutter kids were playing near Hammersmith

in a rotting old barge.

Along the banks of the Thames

I walked

chewing on arrowhead

to Kew Gardens – was real tired

when I got back

chewing on arrowhead.

Good God what a time it takes

from the hungry man’s morning

to the hungry man’s evening.

 

*

 

III

 

Skin gleams

through the mesh of silk stockings

in the sunshine.

I want to bite into female feet

where the calf muscle starts

its bulging.

I am hungry for flesh

and woman’s flesh.

 

*

 

IV

 

She is young and pretty

speaks many languages

has swelling curves

that call for a real man –

I meet her from time to time

in Hyde Park

when I’ve a little money

and can be master –

we talk about life

and I try to make her understand

the hungry man’s philosophy –

but she is young and pretty

and her uncle has painted an emperor

and she know that one day she will

sell herself for a high price –

she thinks I am odd

but forgives me

since I’m an artist.

 

*

 

V

 

It would be a good idea for

everyone to walk the streets hungry.

To think: if I was a woman

I could sell my body,

to take the last one has to the pawnshop

vaguely aware: it’s no go, no go.

The gutter has a philosophy

that’s clearer than Kant’s and Christ’s

a love – of bread

a categorical imperative – the breadbasket.

 

Rabbe Enckell (1903-74): 'Havet ältar sina minnen'

 

Havet ältar sina minnen

 

Havet ältar sina minnen,

tills de blir glattslipade:

och ändå betyder de så litet.

Ty havet självt är ett enda

stort minne

ett enda stort nu.

Därför: avkräv frasen

det fullkomliga lövets sammetsmjuka glans,

eller tvinga den att forma sig till en klippas knäskål!

Hur lyckligt ingenting minnas,

ingenting! Och dock vara ett vittnesbörd

om något gånget – ett vittnesbörd i ansiktets

djärva linje, i handens frigjordhet,

i munnens slutenhet – ett vittnesbörd i rösten.

Och vad du säger är likgiltigt

som de krossade äggskalen i ett övergivet näste.

 

 

The sea kneads its memories

 

The sea kneads its memories

until they are smoothly polished:

and yet they mean so little.

For the sea itself is a single

great memory

a single great now.

Therefore: demand from the phrase

the velvet-soft lustre of the perfect leaf,

or force it to form itself into a rock’s patella!

How fortunate to remember nothing,

nothing! And yet to be a testimony

of something bygone – a testimony in the bold line

of the face, the emancipation of the hand,

the reserve of the mouth – a testimony in the voice.

And what you say is of no consequence

like the crushed egg-shells of an abandoned nest.

 

 

 

Verner von Heidenstam (1859-1940): 'Hur lätt bli människornas kinder heta!'

 

Hur lätt bli människornas kinder heta!

De döma snabba, fast de litet veta,

de många rösterna, som hjärtan mäta.

Men i hvart hjärta finns en dörr med lås,

ett hemligt rum, hvars nyckel ingen finner,

och oljan, hvilken i dess lampor brinner

är hemligheter som med oss förgås.

I nyckelhålets strimma på vår väg

vi röra oss och vakna upp och somna.

Hon leder oss, och långt i fjärran komna

den strimman lyser våra sista steg.

 

 

How easily most people’s cheeks start glowing!

They’re swift to judge, although too little knowing,

those voices who would gauge heart’s to-and-froing.

Within each heart though is a well-locked door,

a secret room, the key of which is hidden

and where the lamps that burn within are driven

by secrets which when we die are no more.

Along the keyhole’s streak of light we make

our way, in sleep and waking’s alternation.

It guides us, and at our far destination

that streak lights up the last steps which we take.

 

 

 

Gustaf Fröding: 'En diktbok är lik skrinet...'

 

Inledningsvers

 

En diktbok är lik skrinet

med många ädla stenar

och många smycken små,

lik mångahanda vinet,

som källaren förenar

i en och samma vrå.

 

Men stundom är i skrinet

väl ock att finna smycken

ej fullt att lita på,

och stundom är av vinet

ej allt den ädla drycken

från Xeres och Bordeaux.

 

Så pröven då med blicken

var dikt, var bok vi sjunga,

vart smycke i vart skrin,

och när I vinet dricken,

så pröven med er tunga

om det är äkta vin!

 

 

Introductory poem

 

A verse book’s like a casket

for precious stones’ safe keeping

and jewellery that’s small,

like mixed wines in one basket

in cellar corner sleeping

a motley-looking haul.

 

But sometimes in that casket

there’s jewellery that isn’t

completely comme il faut,

and sometimes in the basket

the wine looks fine but isn’t

from Xeres or Bordeaux.

 

So keep a wary eye on

all verse when people praise it,

the casket’s every stone,

and when you’re drinking wine on

your tongue make sure to taste it

before it makes you groan.

 

(1897)

(The photograph is of Fröding and Heidenstam, taken the day after Heidenstam's wedding in 1896)

Karin Boye: 'Så drivs vi'

 

Så drivs vi

 

Så drivs vi, vilsna själar, fram

från lägerbål till lägerbål,

vet ingenting om nästa rast

och ingenting om resans mål —

vet, att här växlar natt och dag,

tung kväll och väldig soluppgång,

och att vår resa än syns kort

och än för obarmhärtigt lång.

 

Jo, vi vet mer: en sömnlös natt

lyssnar vi tyst i hemlig skräck

in i vårt inre, till ett sorl

som av en underjordisk bäck

eller en snäckas svaga sus,

där ändå hela havet hörs,

och i vår bävan slutar vi

att fråga vilken väg vi förs.

 

Så drivs vi, vilsna själar, fram

från lägerbål till lägerbål,

vet ingenting om nästa rast

och ingenting om resans mål,

men känner att vårt hjärta dras

oemotståndligt utan val

in mot ett okänt hemmets hav,

som sorlar djupt i snäckans skal.

 

 

We’re onward driven

 

We’re onward driven, souls astray,

from campfire flame to campfire flame,

know nothing of each resting place

and nothing of our journey’s aim –

know night and day here alternate,

the evening’s load, the mighty dawn,

and that our journey may seem short

or sometimes brutally long-drawn.

 

We know yet more: one sleepless night

in silent, secret fear we seem

to hear within a lapping sound

that purls like some submerged small stream

or the faint roaring of a shell

that yet contains the whole great sea,

and in our dread no longer keep

on asking what our path might be.

 

We’re onward driven, souls astray,

from campfire flame to campfire flame,

know nothing of each resting place

and nothing of our journey’s aim,

though sense our heart is inward drawn,

a force we have no means to quell,

toward the home’s still unknown sea

that purls deep down within the shell.

 

Gunnar Ekelöf (1907-68): 'Poetik'

 

Poetik

 

Det är till tystnaden du skall lyssna

tystnaden bakom apostroferingar, allusioner

tystnaden i retoriken

eller i det så kallade formellt fulländade

Detta är sökandet efter ett meningslöst

i det meningsfulla

och omvänt

Och allt vad jag så konstfullt söker dikta

är kontrastvis någonting konstlöst

och hela fyllnaden tom

Vad jag har skrivit

är skrivet mellan raderna

 

 

Poetics

 

It is the silence you are to listen to

the silence behind quotation marks, allusions

the silence in the rhetoric

or in the so-called formally accomplished

This is the search for what is meaningless

in the meaningful

and vice versa

And all that I artfully seek to compose

is by way of contrast something artless

and the whole fullness empty

What I have written

is written between the lines

 

 

 

Anna Maria Lenngren: 'Den mödosamma världen' (1790)

 

Den mödosamma världen

 

Vår prost jag häromdagen såg

En morgon, då han ännu låg

Matt utsträckt mellan tvenne lakan.

Hans kinder hade rosens färg,

Hans runda armar hull och märg,

Och magen, kullrig som ett berg

Sig häfde upp mot isterhakan.

Vid sängen stod ett bord, där denne andans man

Sin frukost redan färdig fann

Af smör och kycklingar, så läcker och så härlig.

Hans vördighet grep saken an

Och fann likören rätt begärlig.

Sen han nu visat mycken nit

Med klunk för klunk och bit för bit,

Han åter sänkte sig på mjuka hufvudgärden

Och ropte: »Store Gud, hvad är vårt usla lif?

»En ständig kamp mot synd och flärden.

»O, Herre, mig thin styrko gif

»I thenna mödosamma världen!»

 

 

The wearisome world

 

Our vicar I observed the other day

one morning, while as yet he lay

stretched out exhausted ’twixt two sheets.

His cheeks were rosy pink in hue,

his podgy arms well-marrowed too,

his massive belly hid from view

surged t’ward his chin’s full-larded pleats.

A table by his bed, where breakfast was laid out

stood ready for this man devout,

with butter and with chicken, such delicious food.

This did the reverend set about

and judged the sweet liqueur quite good.

After displaying zeal aright,

with swig on swig and bite on bite,

on his soft pillow did he sink back in despair

and cry out: “Mighty God, what is this life of clay?

A fight ’gainst vanity and sin’s foul snare.

Oh Lord, Thy strength grant me I pray

so wearisome a world to bear!”

 

 

 

Gustaf Fröding: 'Våran prost'

Våran prost

 

Våran prost

är rund som en ost

och lärd som själva den onde,

men gemen likväl

och en vänlig själ

och skäms ej, att far hans var bonde.

Han lever som vi

och dricker sitt kaffe med halva i

som vi

och ratar icke buteljen,

älskar mat

som vi

och är lat

som vi

- men annat är det vid helgen.

 

Så fort han fått prästrocken på,

vi andra känna oss ynkligt små,

men prosten likasom växer,

för då är han prost frän topp till tå

och det en hejdundrande prost ändå

i stort pastorat med annexer.

Jag glömmer väl aldrig i all min dar,

hur vördig han var

här om sisten i kappan och kragen,

hur världens barn

han malde i kvarn

och läste för köttet lagen!

Och prosten grät

- tacka för det,

han talte om yttersta dagen!

 

Och alla gräto vi ymnigt med,

ty köttet sved

och själen var allt satt i klämma.

Och kyrkrådet smög sig med ryggen i kut

vid tjänstens slut

efter prosten ut,

ty rådet var kallat till stämma.

Men det förstås,

vi repade oss,

när prosten klarade strupen

till sist och sade: »välkomna

till smörgäsbordet och supen!«

 

 

Our vicar

 

Our vicar he’s

as round as a cheese

as sharp as Old Nick the charmer,

although down to earth

often full of mirth

unabashed his dad was a farmer.

He lives just like us

and laces his coffee without a blush

like us

and never lets pass the bottle,

loves to eat

like us

rest his feet

like us –

but on Sundays he’s at full throttle.

 

As soon as his cassock he’s donned

we’re small at the wave of a wand,

but taller he keeps on growing  –

a full-blown vicar from top to toe

and a vicar with fire and brimstone glow

his parish church swells without slowing.

I’ll never forget in this life his flair,

his dignified air

in his ruff and princely vestments,

how flesh and bones

he ground between stones

and castigated minced remnants!

The vicar he wept –

That you could bet,

for he spoke of the Day of Judgment!

 

And we all copious tears did shed,

for our flesh did sweat.

our souls they had taken a beating.

The church council, with tail between legs no doubt,

slunk slowly out

after such a rout,

for it had to go to a meeting.

But then for sure,

we rallied once more,

when clearing his throat the vicar 

at last to us all said: ‘Welcome

to a cold buffet and some liquor!