Saturday, 14 May 2022

Gerrit Kouwenaar: 'De taal'

 


De taal

 

De taal behoort aan de vogels 

ik ben te mens om te vliegen 

ik sta als een huis op de wereld 

gebouwd en dik uit aarde 

 

ik ben ongeveer degene 

die schuilgaat binnen de muren 

en uitvloeit achter de ramen 

van de blauwe achterkamer 

 

het geurt er naar mest en naar liefde 

er staat een plant in een kooi 

de taal behoort aan de vogels 

de mens schuilt weg in het woord -

 

 

Language

 

Language belongs to the birds

I’m too much a human to fly

I stand like a house in the world

built and thick with earth

 

I’m more or less the one

who hides inside the walls

and seeps out behind the windows

of the blue back room

 

the smell there is of dung and of love

there is a plant in a cage

language belongs to the birds

humans hide away in words –


Lars Gustafsson: 'Stjärnhimmel'

 


Stjärnhimmel i mars, sedd från Isaac Newton’s rum

i Trinity College, Cambridge

 

Stjärnorna framträder, en efter en,

så som de alltid har varit.

Outtömlig sorlar gårdens springbrunn.

Dagg faller i mjuka gräset,

tills varje droppe är ett teleskop.

Lycka över allt som rör sig i vårnatten,

vind från avlägsna fält, rakt genom

detta stora ur som vi bebor,

för ännu några år av tid.

Och alla himlens stjärnor roterar outsägliga

inne i sin lycka.

 

 

Starry sky in March, seen from Isaac Newton’s room

in Trinity College Cambridge

 

The stars come out, one by one,

just as they always have been.

Inexhaustible the quad’s fountain plashes.

Dew falls in the soft grass,

until each drop is a telescope.

Joy over all that moves in the spring night,

wind from distant fields, straight through

this great clock which we inhabit

for yet a few more years of time.

And all of heaven’s spheres rotate ineffable

within their joy.

 

Monday, 2 May 2022

Olof von Dalin: 'Skatan sitter på kyrkotorn'

 

Skatan sitter på kyrkotorn,

och gåsen läggs i en gryta;

och den som har sitt hjärtekorn,

behöver därmed ej skryta.

 

Lilla vän, kom tag i ring

och dansa golvet i splitter!

Gör inte narr av hjärtesting:

jag känner bäst var det sitter.

 

Hiss upp segel, nu ha vi vind,

jag vågar alltid på skutan!

Var tar sin, så tar jag min,

och stackare den som blir utan!

 

Havet svallar och skeppet far

från Göteborg till Kina;

och den sin vän i tankar har

kan inte rasa och flina.

 

Fågeln sjunger i grönan lund,

och kvisten börjar att bära.

Jag tänker på var rolig stund

som jag lär få med min kära!

 

Sätt dig neder i bara snön,

så fryser du ej om pannan!

Och om min ängel ej vore skön,

så tog jag säkert en annan.

 

 

Ditty

 

On the church-tower the magpie sits,

The goose is laid in a skillet:

And he whose heart’s corn snugly fits

Does not out loud have to trill it.

 

Come, dear one, and join the ring,

And dance the floor into shivers:

Don’t jest about the heart’s sharp sting:

For I know best where it quivers.

 

Hoist the canvas, the wind is fine,

When sailing I am in clover:

Each takes his own, so I take mine,

And hard luck if you’re left over.

 

Feel the swell that the good ship bears

From Gothenburg and to China:

He whose friend in his thoughts aye wears

Through hardships will always find her.

 

Birds now sing in the light-green bower,

and leafing branches give cover:

I think of every quiet hour

That I will spend with my lover!

 

Sit you down in the cold snow there,

Your brow you’ll save then from freezing:

And if my angel were less than fair,

I’d find some other more pleasing.

 

 

 

Friday, 29 April 2022

ZKG16

 

ZKG16

 

if you’re lucky and reach four score

with hospitals no hostelry,

take five long years of happiness,

not ten long years of misery.

 

Wednesday, 27 April 2022

Nils Ferlin: 'Med många kulörta lyktor'


 

Med många kulörta lyktor

 

Med många kulörta lyktor

jag gick mej i världen ut.

De slocknade – ljudlöst och oförmärkt,

och så tog det vackra slut.

 

Jag stannade, högst förlägen

– allt hade ju mist sin glans!

Men nu har jag gått på vägen,

som kommer från Ingenstans

och ringlar till Ingenstädes

i många de långa år

förutan kulörta lyktor.

Det är ganska svårt – men det går.

 

 

With a host of coloured lanterns

 

With a host of coloured lanterns

I set out the world to see.

They soundlessly, unnoticed all went out,

and beauty then ceased to be.

 

I stopped, abashed and forsaken –

for all had turned dull and numb!

But now the path I have taken

that from Nowhere here has come

and to Nowhere further wanders

for a host of drawn-out years

without any coloured lanterns.

Quite hard – but just on, it appears.

Tuesday, 26 April 2022

Marc Tritsmans: 'Ver Licht'


 

VER LICHT

als een voyeur die met trillende handen

zijn verrekijker richt op die ene plek

waar hij in de schemering van een kleurige

 

jurk het hemelse meent te zullen ontwaren

zo opgewonden was ik toen mijn oog vanuit

het geopende raam bij tien onder nul in

 

snijdende noordenwind de prachtig gewelfde

ringen van Saturnus voor het eerst in hun

voor altijd onaanraakbare naaktheid

 

aanschouwde: dat het wonder wel degelijk

bestond en ik die er eindeloos naar mocht

staan kijken zonder ooit te worden gezien

 

 

DISTANT LIGHT

 

like a voyeur who with trembling hands

trains his binoculars on the one spot where 

in the semi-darkness of a colourful dress 

 

he thinks he will perceive the heavenly

so aroused was I when my eye from

the open window at minus ten in a

 

biting north wind observed the magnificently 

vaulted rings of Saturn for the first time

in their eternally unapproachable

 

nakedness: that the miracle actually

existed and that I was allowed to stand

endlessly gazing at it without being seen

 


Cees Noteboom: 'Op de langste weg liep ik'


 

Op de langste weg liep ik

 

Op de langste weg liep ik, de weg

die nergens heen gaat. Spelonken, een leeg landschap

met kleuren van zand en stro. Anderen liepen

met mij mee, vrienden, broers, geliefden

 

en steeds namen zij afscheid, sloegen linksaf

of rechtsaf, verdwenen als schimmen,

elk voor zich eenzaam. Ze keken niet om, ze

kenden hun doel, ze trokken rechte lijnen

 

in de leegte. Ik zag ze gaan, de mensen

van mijn leven, ze liepen langzaam uit mijn

en hun eigen bestaan. Ik bedacht ze zo lang

ik ze nog zag, hoorde van ver hun stemmen,

 

geluiden van lucht.


 

I walked along the longest path

 

I walked along the longest path, the path

that leads nowhere. Caverns, an empty landscape

with colours of sand and straw. Others walked

along with me, friends, brothers, loved ones

 

and continually took their farewell, turned off to

the left or right, disappeared like spectres,

each of them alone. They did not look back, they

knew their objective, they drew straight lines

 

into the emptiness. I saw them leave, those people

from my life, they walked slowly out of my

and their own existence. I contemplated them as long as

I could still see them, heard their voices from the distance,

 

sounds of air.

 

Cees Noteboom: 'Cauda'

 


CAUDA

 

Kijk naar de dingen, zie ze staan

in hun metafysische onschuld,

niet zeker van hun bestaan.

 

Herinner je het gesprek

in een prieel, een noordelijke zomer,

hortensia´s, het gelijk van een kikker,

rozen, maskers.

Wierook zonder een kerk.

 

Een vlinder die opvliegt in China

verandert een stormvlaag in Finland.

Iemand zei het, jij zweeg.

Dit was wat je al wist.

 

Wanneer ontdoen schilderijen zich

van de schilder, wanneer wordt dezelfde materie

een andere gedachte? De avondnevel sloop over

het grasveld, verdronk de laan, de fontein,

en het huis.

 

Muziek, geplas van riemen.

Iemand doet het licht aan, iemand

gelooft niet in de schemer.

De vraag zonder antwoord dwaalt

langs het raam.

 

 

CAUDA

 

Observe things, see them standing

in their metaphysical innocence,

not certain of their existence.

 

Recollect the conversation

in a bower, a northern summer,

hortensias, the rightness of a frog,

roses, masks.

Incense without a church.

 

A butterfly that flies up in China

changes a storm squall in Finland.

Someone said it, you remained silent.

This was what you already knew.

 

When do paintings dispose

of the painter, when does the same material

become another thought? The evening mist stole over

the lawn, inundated the avenue, the fountain

and the house.

 

Music, a splashing of straps.

Someone turns the light on, someone

does not believe in the half-light.

The question without answer strays

past the window.

 

 To hear the poet read the original poem, go to here


Monday, 25 April 2022

Cees Noteboom: 'Silesius droomt'


 

Silesius droomt

 

Dromen zijn waar omdat ze gebeuren,

                             onwaar omdat niemand ze ziet

behalve de eenzame dromer,

in zijn ogen alleen van hemzelf.

 

Niemand droomt ons terwijl wij het weten.

Het hart van de dromer blijft kloppen,

zijn ogen schrijven zijn droom, hij is nu

niet in de wereld. Hij slaapt binnen en buiten

de tijd.

 

De ziel heeft twee ogen, dat droomt hij.

Het ene kijkt naar de uren, het andere

ziet er doorheen,

tot waar de duur nooit meer ophoudt,

het kijken vergaat in het zien.

 

 

Silesius dreams

 

Dreams are true because they happen,

                             untrue because no one sees them

except for the lonely dreamer,

belonging in his eyes to himself alone.

 

No one dreams us while we know of it.

The dreamer’s heart goes on beating.

his eyes write his dream, he is now

not in the world. He is sleeping inside and

outside time.

 

The soul has two eyes, that is what he dreams.

The one looks at the hours, the other

sees through them,

to where duration never more ceases,

looking passes into seeing.

 

To hear the poet reading the original, go to here

 

 

Dan Andersson: 'Olles förbund med makterna'


 

Olles förbund med makterna

 

Jag har skurit ett pilspö där ormarna paras,

i skäret vid Lasso i torsnattens månljus,

och lärt mig en vissling som Karigos svalas

i dalen där Ramnåsen stupar mot Kanga.

 

Jag har skurit mig pinnar av åtta slags vide,

och doppat dem röda i blod från en trana,

och skrivit att blodet var blod ur mitt hjärta -

han tror nog på lögnen - av gammal vana.

 

Snart får jag ett slott och en lustig prinsessa,

och guld åt mig själv och min fattiga mor,

och snart får jag bo som konungen bor,

men när tiden är ute och djävulen bråkar,

då visas det nog vem var starkast och klokast,

då, gamle förvillare, ska vi processa!

 

*

 

Och nu är det midnatt och fåglarna tiga,

och dagg dricker marken och sommaren sover

sin sömn tills den rodnande morgonen bräcker.

Åt avgrundens storman min själ skall jag viga,

till fröjd åt hans hjärta - så länge det räcker!

 

Nu susar det tungt genom ångande dalar,

nu susar som stormen hans vagn över fjällen.

Här sitter jag och röker min pipa på hällen,

och känner på hur nattvinden smeker och hugsvalar.

 

*

 

Och kommer han inte så kvittar det lika,

ty skogen är så härlig och natten är så varm!

De veta ej, de tröga, de lärda, de rika,

vad livet är om natten i vildmarkens barm.

 

Vad livet är om natten när födelsen och döden

gå dansande och vandrande kring gamla gråa hus,

när makterna ha rådslag och dikta våra öden,

i sommarnatt, i skugga, i alsnårens sus!

 

Vi födas under smärta och skratta när vi kunna,

och drömma när vi kunna och tiden han går,

vi bryta våra blommor och älska dem som dofta

och somna en gång stilla och glömma våra år.

 

Olle’s alliance with the powers that be

 

I have fashioned a wand where the snakes do their mating,

in the rock cleft near Lasso in Thursnight’s bright moonlight,

and learnt how to whistle like Karigo’s swallow

in the valley where Ramnåsen scarp drops to Kanga.

 

I have made myself sticks out of eight types of willow,

and dipped them in crane’s blood until they were crimson,

and written that this blood from my heart was taken  –

a lie he’ll believe in –  out of sheer habit.

 

I’ll soon have a castle, a princess so sprightly,

and gold for myself and my mother so poor,

and soon I will live like a king, what is more,

but when time has run out and the devil starts fussing,

then we shall see who is strongest and brightest,

then, you old deceiver, it’s time for a tussle!

 

*

 

And now it is midnight, the birds’ calls all said now,

and dew drinks the ground and summer is sleeping

its sleep till the flush of the dawn at its breaking.

My soul to the chasm’s great man I will wed now,

his heart to bring pleasure – till nought’s for the taking!

 

Through soft-steaming valleys there comes a deep swishing,

his chariot so storm-like o’er summits presses.

I sit on the rock here and smoke my pipe calmly

and feel how the night breeze both soothes and caresses.

 

*

 

And should he not come, well, it matters but little,

the forest’s so splendid, the night is so warm!

Those dull, lazy, learned or rich have no inkling

of life out at night in the wilds’ cradling arms.

 

Of life out at night here when birth and death jointly

go dancing and roaming round crofts old and grey,

when the powers that be meet and they fashion our fates here

in summer night, shadow and coverts that sigh!

 

In pain are we born and we laugh when we’re able

and dream when we’re able and time passes on,

we pick our flowers too and love those with fine fragrance

and one day we will sleep and forget years long gone.