Monday 25 September 2023

Erik Axel Karlfeldt: 'Från beväringsåren'



 Från beväringsåren

 

Jag är mönstrad inför kronans bord och jag är funnen sund,

och med karlasteg jag drager ut ur barndomslekens lund.

Jag får tåga med till heden

i de raska kämpaleden,

och mitt land har lovat kalla på mig i sin faras stund.

 

Jag är mönstrad in i Amors här, den käcka här, som går

dit där längtans örnar leda, medan pulsen trumman slår.

Alla flickor som här gånga

har jag lov att söka fånga,

och det bästa bytet för jag hem från mina krigarår.

 

Jag är kallad in av sångens gud till tjänst i hans kapell,

och bland mästerspelmän är jag visst den armaste gesäll.

Flöjten skar jag mig bland viden

i den ljusa savningstiden,

och kring mark som blommar dansar låten yrande och gäll.

 

Och så står jag då i vapenrocken som en man bland män,

och med sång jag svär min glada tro åt fanan och min vän.

Nu farväl, min barndoms nejder!

Jag går ut i livets fejder;

om jag ej med ära kommer, kommer aldrig jag igen.

 

 

From my conscription years

 

I’m conscripted and shall serve the Crown, been judged as fighting fit,

and shall stride out as a man and groves of childhood play now quit.

To the heath I’ll march with others,

ranks of soldiers I call brothers,

and my country’s sworn to call for me should aught endanger it.

 

I’m a conscript too in Cupid’s troops, that dashing force that goes

there where yearning’s eagles lead it, while the drums’ pulse ever grows.

All the lasses that enrapture

I’m allowed to try and capture,

and the prey that’s best take home with me when fighting’s at a close.

 

I’ve been called up by the god of song to serve in his small band

and midst master players I must be the weakest in the land.

From a willow wand my flute is

when spring rising sap induces,

and round fields in flower its prancing song is shrill and out of hand.

 

And so here I stand in uniform and am a man ’mongst men

and through song I swear to gladly serve my country and my friend.

Now farewell, all childhood prattle!

With life’s feuds I will do battle;

Should I not return with honour, I will not return again.

 

 

Erik Axel Karlfeldt: 'Ett hjärta'

 



Ett hjärta

 

Mitt hjärta är en stadig bälg 

av ekebarkat skinn. 

I trettiårigt sökn och helg 

den svackat ut och in. 

Den suger in all världens lust, 

den andas ut all världens pust; 

håll ut, mitt goda bälgaspel, ty så är livets dust. 

 

Mitt hjärta är ett gästfritt hus 

med fyra stora rum. 

Var sal är full av klang och brus, 

men en är stängd och stum. 

Nu dansen in, I jungfrur små, 

men, kära, bullren icke så: 

min käresta vill vila i sin kammars tysta vrå. 

 

Mitt hjärta är ett bandat fat 

med gammalt lagrat vin. 

Kom an och drick, var glad kamrat 

så vitt som solen skin, 

och prisa rörd och minnesgod 

vart gästabud jag dig bestod, 

när sista droppen ritat rött sitt streck i dödens flod.

 

 

A heart 

 

My heart’s a bellows strong and true

of oak-bark leather made.

for thirty years, on Sundays too,

it’s been both squeezed and splayed.

All world’s desires it first inhales

and all world’s breath it then exhales:

play on, my trusty bellows, for life’s strife would make you quail.

 

My heart’s a house that welcomes all

of four large rooms composed.

And full of sounds is every hall,

though one room’s mute and closed.

You youthful maids, come, dance with zest,

but hush my dears, all noise suppress:

for in her silent chamber my love would seek to rest

 

My heart’s a vat, with strong hoops clad,

that’s full of vintage wine.

Come, drink my friend, rejoice be glad, 

and like the sun then shine

and, deeply moved, recall and praise

each feast I gave to gild your days

when in death’s river the last drop’s red streak has been erased.



Sunday 24 September 2023

Erik Axel Karlfeldt: 'Nu öppnar nattglim sin krona'


 

Nu öppnar nattglim sin krona

 

Nu öppnar nattglim sin krona

i åkrarnas yviga korn,

och älgtjuren söker den hona

han vann med sitt stridbara horn,

nu teckna slåtterblomma

och glimtande ögontröst

den skymningsväg jag vill komma

som förr till min älskades bröst.

 

Högt ropar knarren, min sträva

men eldiga näktergal,

och månjungfrun tömmer sin stäva

i purpurn från dagens pokal.

Jag stiger mot vreten, som rundar

behagligt sin slumrande barm.

Då kommer ur dalar och lundar

min älskade lidelsevarm.

 

På hösläden lägret jag reder

av jungfru Marie halm.

Där vill jag hos dig sjunka neder

i hässjornas ångande kvalm —

en jordson, stark och härdig

fast ljuvligt berusad och matt,

din rika kärlek värdig,

mörkögda Augustinatt.

 

 

Night-flowering catchfly unfolds now

 

Night-flowering catchfly unfolds now

in fields full of dense, bristling corn,

the bull elk is seeking the young cow

he won with his combative horn,

grass of Parnassus and eyebright

both sparkle and prick out the best

path to take in the dwindling twilight

once more to my love’s yearning breast.

 

The crake’s raucous call starts its thrashing,

my fiery but harsh nightingale,

and into day’s purple lees flashing

the moon maiden empties her pail.

I climb up the knoll that is rounding

and settling its slumbering form.

From vales and groves then I see coming

my love by her passion made warm.

 

I start to get ready the hay-sled,

lay best lady’s bedstraw in reams.

Beside you I’ll sink on this hay-bed,

midst drying racks’ sickening steam –

a son of the earth, strong and sturdy

deliciously drunk though and tired,

of your richest love truly worthy,

you August night, dark-eyed, desired.

 


ZKG 25

 

ZKG 25

 

after many months

you wrote me this note

which said

when composing a poem

there is a line 

i have to write

rewrite rephrase

until i find

i’ve written it twice

i take the double line away

and then i write

the one that is not there

i’m sending this poem to you

since only you

can read that line

 

so i read and read

until i could read

the line

that was not there

 

and you were there

 

 

Friday 22 September 2023

ZKV111

 

ZKV111

 

In 1939, Grimsdyke Primary School opened on Sylvia Avenue in Hatch End. My attendance began in September 1947, shortly before my fifth birthday. In the wake of the 1944 Education Act came other acts which ushered in HMS Welfare State In Britain. I was lucky enough to ride on that wave until 1968, when I left Britain for good.

Grimsdyke was originally built as a ditch to defend against the Roman invasion. Such a ditch against invasion Is as relevant now as then.

Around 1950, at morning assembly of all the 5-11-year-olds, the hymn chosen for one particular day was ‘Morning has broken’. The melody is as unforgettable as the song sung to it. It has the name Bunessan, and is an ancient Scottish Gaelic melody. The name is that of a village, as is often the case.

The text of the hymn to which the melody is sung is by Eleanor Farjeon, and was written in 1931. It is in praise of dawn and of God’s creation. We sang it lustily and often in this pre-Cat Stevens era.

 

To me it symbolises the wonder and innocence of childhood. The immediacy of the outside world that few humans retain. For this world was nameless and shameless. Why, then, did God assign Adam the task of naming it? 


Wednesday 20 September 2023

ZKG 24


 

ZKG 24

 

farjeon

brushed the page

with words of white

that curled and swirled

though out of sight

their task

to form a mask

a palimpsest

of normalcy

to hush unguessed

his runes of black

that answered back


Monday 18 September 2023

Dan Andersson: 'Gillet på vinden'


 

Gillet på vinden

 

Jag satt på min ödsliga vind en kväll och beskådade ängarnas höst,

och läste och tänkte på Jonson som i fjol fick ro för sitt bröst.

Har han fått en hydda att bo i i de blånande rymdernas damm?

Eller går han kring täkten och spökar och vågar säj inte fram?

 

Då lyste det till som stjärnor, det vände ett blad i min bok,

det ljusnade kring min skumma vind, och jag tänkte det var på tok:

nu har gamla Johanna somnat och elden är kommen lös -

och fastän det var fråga om hetta så tycktes mäj jag frös.

 

Det var i den skummande natten, det var mellan ett och tolv -

Det rörde i mina papper och det tassade kring mitt golv.

Och en vinande ånga blåste på hundraårsåsarnas damm

och si, ur den vaggande ångan klev Jonatan Jonson fram.

 

Och jag sade: ”Det gläder en yngling att du tagit däj ända hit,

det är som en helg på min fattiga vind att skåda sån visit,

och om inte du ändrat vanor så tag ett glas med en gammal kamrat,

för gamla Johanna har lagt säj, så det blir klent med mat.”

 

Och han svarade: ”Att få se däj ren länge önskade jag,

men villsam är vägen i rymderna bland stjärnor av alla de slag.”

Vi satt vid vårt stora mangelbord och stormig var natten och fin,

och jag väckte upp Johanna och sa till om öl och vin.

 

Till sist jag smög en fråga litet blygt och stammade fram:

”Jag undrar - säj, är det historier, det där om vår Herre och Skam?

Får bara de renaste helgon på de saliga öar bo?

Och finns det inga himlar för dom som är klena att tro?”

 

Och han sa: ”Jag är timmerman Jonson och föga lärd som du sett,

och jag väckte bekymmer på jorden för mitt självlärda timmermansvett,

och de lärda ville hänga mäj, för jag kan ej ett ord latin,

och en ängel tog så fort jag dog och gav allt jag läst åt hin.

 

Men jag hörde en sång på en stjärna en gång, som jag minns en smul av än,

det var sången om pinan av världarnas synd och om Herren av himmelen.

Men en stjärnornas sångare sade mäj att det där var en jordisk sång,

som en ängel lärt för övnings skull när han hämtat en själ en gång.

 

Och den allra högsta sången, den sjöngo de efteråt,

och fast jag inte begrep ett ord, jag brast i en hejdlös gråt -

det var utanför alla hjärtan och en stjärnbana framför allt vett -

det var vad intet öra hört och intet öga sett.”

 

*

 

Och månen lyste och stormen sjöng i luckor och ås och knut,

och vinet var gammalt och ölet starkt och min fröjd var utan slut.

Vi drack för den dödande hösten och för gravarnas heliga ro,

och vi drack för alla de saliga som på höga stjärnor bo.

 

Jag såg hans panna lysa som silver, snö och ben,

och sakta, dracks han upp av månens strömmande sken.

Därute började morgonen alla ängar i grånad klä,

och stormen röt sin hårda sång genom gavelväggarnas trä.

 

 

The garret get-together

 

I sat in my lonely garret one eve, viewed the fields in their autumn best,

sat reading and thinking of Jonson, who last year was laid to rest.

Does he have a small shack to live in in the blue-tinted pools of space?

Or haunt those working the land hereabouts, not daring to show his face?

 

Then something shone like starlight, a page in my book just turned,

round my dim garret it brightly gleamed, and I felt a bit concerned:

Johanna has fallen asleep by now and the place could be on fire –

and though terrible heat might be raging, the cold I felt was dire.

 

It was in the gloomy darkness, in the midnight hour so drear –

My papers began to rustle, and shuffling steps I did hear.

And round dust between the agèd beams a vapour now swirled and surged

and look! from the hazy vapour Jonatan Jonson emerged.

 

And I said: ”It pleases a young man heart that you’ve come such a long way,

To see you visit my humble abode will make this a special day,

and unless you’ve changed your habits, have a drink with your old mate,

for old maid Johanna’s in bed now, so I’ve but an empty plate.”

 

And he answered: ”I’ve so long wanted to see your face once again,

it’s easy to stray in space midst all stars in their endless chain.”

At our large mangle table we sat down, the blustering night was fine,

and I woke up Johanna and told her to fetch us some beer and wine.

 

And shyly I finally asked him, my stammering tongue felt thick: 

“I wonder – are they just stories, all that about God and Old Nick?

May only the souls that are saintlike on the blessed isles reside?

And are there no heavens for those who have but little faith to guide?”

 

And he said: “I’m just carpenter Jonson, lack of learning you know I admit ,

and got people worried here on earth for my self-gleaned carpenter’s wit,

and those with much learning would hang me, for of Latin I’d not one shred,

and as soon as I died an angel went and sent to hell all I’d read.

 

But I heard a song on a star one time and some lines still recall, though few,

the song spoke of torments of worldly sins and the Lord of Heaven too.

But a singer of stars then told me this was an earthly song by birth

that an angel had learnt to practise on when he’d fetched a soul from earth.

 

And the highest song, sung afterwards, resounded throughout the spheres,

and though not a word I understood, I could not restrain my tears –

way beyond every heart it was and a star-track out of mind

one to which human ears were deaf and human eyes were blind.”

 

*

 

The moon did gleam, the gale did sing in rafter, eave and beam,

the wine was old and the beer was strong and my joy an endless stream.

We drank for the fatal autumn, for the graves with their sacred rest

and we drank for all who dwell on stars, whose souls on high are blessed.

 

I saw his forehead gleaming like silver, bone and snow,

and slowly he was drunk up by the moon’s bright-gleaming glow

Outside the dawn began to dress the fields in clothes of grey,

and the gale straight through the gable walls still roared its raucous lay.


Friday 15 September 2023

ZKG23


 

ZKG23

 

farjeon 

sat as lonely as

a grain of sand

midst millions

 

sought his fear

fear sheer and near

as there to here

and that if caught

when fought

would disappear

or so he thought

 

and leave his brain

quite clear

unclogged 

no longer logged

with shifting sand

since boyhood

 

Thursday 14 September 2023

N.F.S. Grundtvig: 'Velkommen i den grønne lund'

 


Velkommen i den grønne lund

 

Velkommen i den grønne lund,
hvor fuglene de sjunge!
det høres skal: den danske mund
til sang har og en tunge.

Vi har det godt i grunden her,
såvel som vore fædre,
vil Gud, den dag tør være nær,
vi får det end lidt bedre.

Vor konge er vor fuldtro ven,
som guld hans ord må skattes:
”Kom hid, I gode danemænd,
og sig os, hvad I fattes!”

Kan munden vi få ret på gang
til andet end at spise,
hverandet barn i Danevang
forstår halvkvæden vise.

For, hvad vi fattes først og sidst,
til lykke ej så ganske,
men lidt dog både her og hist,
det er det ægte danske.

Derom sang nys en lille fugl
i syd på Skamlingsbanke,
og synd det var at lægge skjul
på hele folkets tanke.

Vi føre løver i vort skjold
af hjerter tæt omsatte,
dem førte vi fra hedenold
og ingen abekatte.

Hver fugl må synge med sit næb,
og livet, kan vi skønne,
var uden sang kun slid og slæb.
Velkommen i det grønne!

 

 

Thrice welcome to the leafy grove

 

Thrice welcome to the leafy grove,

where birds are sweetly singing!

Let too the Danish tongue now prove

its song can set things ringing.

 

For all in all we’re well off here,

like those of old who bore us

God willing, may the day be near

when more still lies before us.

 

Our king, a trusty friend is he,

his words like gold we treasure:

‘Come hither, good Danes, tell to me

where you’ve been served short measure!’

 

If we could all our mouths command

to more besides just eating,

Each second child in Denmark’s land

would grasp what won’t need speaking.

 

Not much is needed joy to share 

and present lacks to banish,

a little though, both here and there,

that’s what is truly Danish.

 

On Skamling hill the other day

a little bird sang clearly,

and ’twould be shame to hide away

the thoughts that all felt dearly.

 

Proud lions adorn the Danish shield

bestrewn with hearts unshrinking,

since days of old they hold the field,

not miming apes unthinking.

 

Each bird its special song must find,

for life would without singing

be merely drudgery and grind.

So welcome, hear it ringing!