Jag är mönstrad inför kronans bord och jag är funnen sund,
och med karlasteg jag drager ut ur barndomslekens lund.
Jag får tåga med till heden
i de raska kämpaleden,
och mitt land har lovat kalla på mig i sin faras stund.
Jag är mönstrad in i Amors här, den käcka här, som går
dit där längtans örnar leda, medan pulsen trumman slår.
Alla flickor som här gånga
har jag lov att söka fånga,
och det bästa bytet för jag hem från mina krigarår.
Jag är kallad in av sångens gud till tjänst i hans kapell,
och bland mästerspelmän är jag visst den armaste gesäll.
Flöjten skar jag mig bland viden
i den ljusa savningstiden,
och kring mark som blommar dansar låten yrande och gäll.
Och så står jag då i vapenrocken som en man bland män,
och med sång jag svär min glada tro åt fanan och min vän.
Nu farväl, min barndoms nejder!
Jag går ut i livets fejder;
om jag ej med ära kommer, kommer aldrig jag igen.
From my conscription years
I’m conscripted and shall serve the Crown, been judged as fighting fit,
and shall stride out as a man and groves of childhood play now quit.
To the heath I’ll march with others,
ranks of soldiers I call brothers,
and my country’s sworn to call for me should aught endanger it.
I’m a conscript too in Cupid’s troops, that dashing force that goes
there where yearning’s eagles lead it, while the drums’ pulse ever grows.
All the lasses that enrapture
I’m allowed to try and capture,
and the prey that’s best take home with me when fighting’s at a close.
I’ve been called up by the god of song to serve in his small band
and midst master players I must be the weakest in the land.
From a willow wand my flute is
when spring rising sap induces,
and round fields in flower its prancing song is shrill and out of hand.
And so here I stand in uniform and am a man ’mongst men
and through song I swear to gladly serve my country and my friend.
Now farewell, all childhood prattle!
With life’s feuds I will do battle;
Should I not return with honour, I will not return again.
No comments:
Post a Comment