Wednesday, 3 August 2022

Bo Bergman: 'Mänskligheten'


 

MÄNSKLIGHETEN

 

Du levde länge på din gloria

från ett förfalskat himmelskt adelsbrev.

Nu vet du att du kommit nerifrån,

djupt nerifrån,

och att det mesta Klios griffel skrev

är kriminalhistoria.

 

 

HUMANITY

 

The heavenly halo you lived off for quite some time

was a forged patent of nobility.

You now know that you’ve come from down below

deep down below,

and most of that which Clio’s stylus wrote

is just a history of crime.

 

Bo Bergman: 'Under släggan'

 


UNDER SLÄGGAN

 

Vrid dig under slagen, känn den

tunga släggans slag.

Gör det ont, så spruta gnistor.

Du blir kall en dag.

 

Fråga inte vem som håller

hårt i släggans skaft.

Det kan vara nog att prisa

mästarns kraft.

 

Smides du till ära, eller

hamras du till hån?

Vem bestämmer formen? Kommer

formen utifrån?

 

Vrid dig, böj dig, gläd dig, när den

tunga släggan slår.

Utan hamrad ande

ingen form som står.

 

 

UNDER THE HEAVY HAMMER

 

Squirm beneath the blows, just feel the

heavy hammer’s toll.

If it hurts, then sparks will fly out.

One day you’ll be cold.

 

Do not ask who holds the hammer’s 

shaft, whose grip is tight.

It’s sufficient just to praise the

master’s might.

 

Are you forged for honour, are you

hammered out for scorn?

Who decides the form? Is it from

outside or inborn?

 

Squirm and bend, rejoice now, at the

heavy hammer’s blasts.

With unhammered spirit

there’s no form that lasts.

 

Bo Bergman: ' Adagio'


 

ADAGIO

 

Vattnet rörs och vinden spelar,

vind och vatten ta varann.

Bakom skogens glesa dungar

gula rågen gungar

av och an.

Del är bara du som felar.

Hjärtat saktar sina slag.

Jag hör svag musik som spelar

mig till sömns i dag.

 

Molnen glida lätt som vita

svanar över himlens sjö,

men de tiga där de fara,

svanar sjunga bara

när de dö.

Ont och tungt har jag fått slita,

det är tungt på tiggarstig.

Jag vill fara med de vita

svanarna till dig.

 

 

ADAGIO

 

Rippled water, wind that’s playing –

wind and water meet again.

And, beyond thin copses’ waver,

yellow rye crops quaver

now and then.

With you absent, my heart’s straying,

its beat slows and fades away.

I hear music faintly playing

me to sleep today.

 

Light white swans, the clouds are gliding

gently over seas on high,

but are silent, onward winging,

only start their singing

when they die.

I have toiled, been met with chiding,

harsh my life, its chances few.

I’d be winging with white gliding

swans away to you.

 

Tuesday, 2 August 2022

Bo Bergman: 'Clowner'


 

CLOWNER

 

På livets stormiga arena

är du, är jag en clown som drar.

Men ingen vet vad pris det har

det sura bröd som vi förtjäna.

 

Vår plumphet är en mask för dragen,

där alla smärtor stå att se,

och blodrött lyser mitt på magen

ett hjärta av papier maché.

 

Så går det löst, vi kasta boll

med rim och rytmer, sucka, brinna,

förbanna, älska orätt kvinna,

och dö för träsvärd i vår roll.

 

Men det är rollen, icke vi,

som ger oss namn och applåderas.

Vi glömma den – och bombarderas

med hån från golv till galleri.

 

 

CLOWNS

 

In life’s tempestuous arena

are you, am I as clowns arrayed.

But no one knows the price that’s paid

for crumbs of bread by us as gleaners.

 

Our coarseness is a mask for traces

of pain that is as clear as day,

and blood-red on our chest one places 

a heart made of papier-mâché.

 

Then off we go, throw balls, cajole

in rhyming verse, sigh, feel ignited,

we curse, feel love that’s unrequited,

with death by wooden sword our role.

 

It is the role, though, and not we,

that makes our name and is applauded.

This we forget – and are bombarded

with scorn from floor to gallery.

 

Monday, 1 August 2022

Bo Bergman: 'Du och jag'


 

DU OCH JAG

 

Det var en gammal, gammal man

med handen tungt på staven,

och han var jag och jag var han.

Jag lutade mot graven.

 

Det var en gammal, gammal fru

i kjol av urblekt siden,

och du var hon och hon var du

som du skall bli med tiden.

 

Den gamla mannen satt och höll

den gamla frun i handen,

och solen föll och lövet föll

och käppen skrev i sanden

 

de rader som jag skriver nu

i kväll, när tiden stannat

och du är jag och jag är du

och intet allting annat.

 

 

YOU AND I

 

An old, old man was plain to see

whose hand his stick grasped tightly,

and he was I and I was he.

The grave gaped for me nightly.

 

An old, old woman was there too,

her dress of silk all faded,

and you were she and she was you

before time leaves you jaded.

 

The old man sat and took her hand

in his, them both uniting;

the sun and leaves fell, in the sand

his stick now started writing 

 

the lines I write tonight anew

now time’s stopped intervening

and you are I and I am you

and all else has no meaning.

 

Bo Bergman: 'Jorden'

 


JORDEN

 

Vår Herre är ett gammalt liv,

som inte längre orkar svara

på allt vårt dumma kält och kiv.

Nu sysslar han till tidsfördriv

med sina memoarer bara.

Jag såg hans himmelska arkiv

i drömmen och jag vet ej vad

det steg för ödesfläkt ur orden

– men hur jag vände blad för blad

och sökte på varenda rad,

så fann jag ingenting om jorden.

 

 

THE EARTH

 

The Lord God, now well past his prime,

just can’t be bothered to reply

to moans and groans’ quite mindless chime.

And so, to while away the time,

He writes his memoirs while still spry.

His heavenly archive I did spy

when dreaming and could not assuage

the chill to which the words gave birth –

but though I dredged it page by page

and let each line my mind engage,

I nothing found about the Earth.


Bo Bergman: 'Den döda'



DEN DÖDA

 

Hon mätte icke ut sitt värde

och vägde icke ve och väl.

Den lön hon tigande begärde

var eld mot eld och själ mot själ.

 

För henne fanns ej synd och späkning,

så litet som en skriven lag,

och aldrig satte hon på räkning

sin ungdoms fond för ålderns dag.

 

Hon var ej den som eftersinnar,

hon flammade och sjönk förtärd

och pyrde ej som sura pinnar

på någon huslig lyckas härd. 

 

Ty luft och ljus var hennes väsen

och glimt av hav med stormar i.

Hon var för stolt, för rik, för kräsen

att bära ok och band som vi.

 

Och därför gick hon när hon kände,

att allting tyngde här som mull,

och lät oss stå med vårt elände,

vårt hjärtfel och vårt goda hull.

 

Hon lät oss stå där gubbförgrämda

och stirra på en öppen grav

 när hennes själ, den aldrig tämda,

blev luft igen och sol på hav. 

 

 

THE DEAD WOMAN

 

Her value she did not apportion,

give loss or profit any role.

Her payment, craved without extortion,

was fire to fire and soul to soul.

 

To her all sin and self-abasement

like written laws did not exist,

of early gains she made no placement

so she in old age could subsist.

 

She did not think of implications,

she blazed up and left ash behind,

and no wet wood doused all elation

in any hearth to her assigned.

 

For light and air were her whole nature

and glimpses of a stormy sea.

Too proud, too rich, too choosy made her

Spurn yokes and bonds as company.

 

And that is why she left when, weary,

she felt quite trapped in earth’s tight mesh,

left us behind with lives so dreary,

defective hearts and fattened flesh.

 

She left us staring, old and woeful,

an open grave all we could see –

while her own soul, untamed and joyful

was air once more and sun on sea.