Lennart Sjögren: 'Harmänniskan'

 

Harmänniskan

 

Allt oftare tänker jag på hararna

hur de flyr över fälten

 

och när jag tänker på hararna

tänker jag också på människorna

hur de flyr över fälten.

 

När plågan når dem

skriker de gällt och är däri lika

men människa jagar människa

och är däri olik haren.

 

Jag som är harmänniska och människohare

jag vittnar endast om det jag själv sett

men dessutom har jag

i viss mån en oklar tro:

 

jag tror på harens utstående ögon

jag tror på harens bakben

som också är människans.

 

 

The hare-human

 

All the more often I think of hares

how they flee across open spaces

 

and when I think of hares

I also think of humans

how they flee across open spaces.

 

When the affliction strikes them

they shriek shrilly and are like each other

but humans hunt humans

and in this are unlike the hare.

 

I who am a hare-human and a human-hare

only testify to what I myself have seen

but in addition I have

to a certain extent an unclear belief:

 

I believe in the hare’s protruding eyes

I believe in the hare’s rear legs

that are also those of humans

 

 

Edith Södergran: 'Kväll'

 

Kväll

 

Jag vill ej höra den sorgsna sagan

skogen berättar.

Det viskar ännu länge mellan granarna,

det suckar ännu länge uti löven,

ännu länge glida skuggor mellan de dystra stammarna.

Kom ut på vägen. Där möter oss ingen.

Kvällen drömmer blekröd kring tigande dikesren.

Vägen löper långsamt och vägen stiger varligt

och ser sig länge om efter solens sken.

 

 

Evening

 

I don’t want to hear the plaintive saga

the forest’s telling.

There’s whispering a long time yet amongst the spruces,

there’s sighing too a long time yet amongst the leaves,

a long time yet twixt sombre trunks are shadows gliding.

Come out onto the road. No one will meet us there.

Around the silent ditch-banks pale-red is evening’s dream.

The road continues slowly, rises cautiously

and for a long time searches for the sun’s late gleam.

Lennart Sjögren: 'Före fågellivet'

 

Före fågellivet

 

Svanen som så ofta besjungits

för den krökta halsens skull och den tunga vita flykten

passande både till riddaremblem, begravningar

och lyckliga vigslar

 

gråsparven som prisas för sin förmenta anspråkslöshet

vid caféborden och människans sopstationer

 

jag uppsökte dem och jag fann dem helt lika

i ätandets och i dödandets konst –

oss var de också lika

de inre organen lyste med samma glans som våra.

 

Men vad hjälper fågelläten, maginnehåll, människoinnehåll

när fågeln före fågeln närmar sig.

 

 

Before birdlife

 

The swan so often extolled

for the curve of its neck and heavy white flight

well-suited to knightly emblems, funerals

and happy weddings

 

the house sparrow praised for its supposed restraint

at café tables and humans’ landfills,

 

I paid them a visit and found them utterly alike

in the art of eating and killing –

they were also like us

their inner organs had the same shiny gleam that ours have.

 

But what is the use of birdcalls, stomach content, human content

when the bird before the bird draws near.

 

Lennart Sjögren: 'Sanden'

 

Sanden

 

Svårast har jag att begripa mig på

stenarna och de stora klipporna

jag kan inte följa deras andning

och deras till ytterlighet långsamma röster

 

havet är i så fall lättare

med sin ständiga vandrande trolöshet

 

men när de länge och oavvänt iakttar mig

igenkänner vi i vittrandet varandra.

I sanden

som jag silar mellan fingrarna

har vi en mötesplats.

 

 

The sand

 

Hardest for me to comprehend are

the stones and the large rocks

I am unable to follow their breathing

and their extremely slow voices

 

the sea is then easier

with its ceaseless roaming faithlessness

 

but when they at length and fixedly observe me

we recognise each other in the weathering.

In the sand

that I sift between my fingers

we have a meeting place.

 

 

Lennart Sjögren: 'Skuggor'

 

Skuggor

 

Ikväll såg jag tre korpar

komma från vattnet in mot min ö

jag försökte inte tyda deras antal

men deras skratt var glada

de levde på nyfött och annat

som också ville leva.

De gjorde saltomortaler i luften

och sade att livet varken har

någon början eller slut.

 

Men deras svarta näbbar skrämde mig ändå –

om jag kom gående över vägen

och min kropp hastigt blev förvandlad

till en råttas

skulle jag genast bli deras byte.

 

När skuggor rör sig över marken

och vi inte kan se varifrån de kommer

kan mardrömmar slå rot i oss

eller hisnande ämnen till en oresonlig glädje.

 

Tre korpar såg jag komma mot mig

de försvann sedan in i skogen.

 

 

Shadows

 

This evening I saw three ravens

coming from the water in towards my island

I did not try to make out their number

but their laughter was joyous

they lived off the newly born and others

that also wanted to live.

They did somersaults in the air

and said that life has neither

beginning nor end.

 

But their black beaks scared me even so –

were I to be crossing the road

and my body swiftly be transformed

into that of a rat

I would immediately become their prey.

 

When shadows move over the land

and we cannot see where they are coming from

nightmares can take root in us

or breathtaking subjects of unreasonable delight.

 

I saw three ravens coming towards me

they then disappeared into the forest.

 

Lennart Sjögren: 'Redan före världsgryningen'

 

Redan före världsgryningen

 

Redan före världsgryningen

sprang de där

de utstötta vargflockarna

i det som vi menar vara universums utkant

de söker mat, husrum

eller i varje fall ett verkligt namn

så att de något kan benämnas.

 

Men ingenstans tas de emot

vare sig i de filosofiska eller politiska systemen

eller vad som helst annat.

 

Därför ylar de ibland genom våra drömmar.

 

 

Already before the dawn of the world

 

Already before the dawn of the world

they coursed there

the outcast packs of wolves

in what we believe to be the outer edge of the universe

they seek food, shelter

or at any rate a real name

so that they can be called something.

 

But nowhere are they accepted

whether in the philosophical or political systems

or anywhere else.

 

Therefore they sometimes howl through our dreams.

 

 

Lennart Sjögren: 'Grässtrået!'

 

Grässtrået!

 

Grässtrået!

Se på det i närbild

då det böjer sig i vinden, ännu fuktigt

efter nattens regn

som en smal vajande lie

i sin oerhörda prakt.

 

Se hur det torkar i sensommarsolen

på väg mot sin genomskinlighet

allt tunnare som gammal människohud

se hur det utvecklar en oerhörd tystnad

som inte ligger öknarna efter.

 

Och då när det böjer sig

inför oktobers slut

med ryggen ännu glänsande av sen morgon

när möglet kommer och frosten kommer

och foten som till sist trampar det bort.

 

Se hur det i jorden förminskar sig

förminskar sig åter

inför sin nya, oerhörda prakt.

 

 

The blade of grass!

 

The blade of grass!

See it close-up

when it bends in the wind, still moist

after the night’s rain

like a small swaying scythe

in its unparalleled splendour.

 

See how it dries in the late-summer sun

on its way towards its transparency

ever thinner like old human skin

see how it develops a tremendous silence

which can rival that of deserts.

 

And then when it bends

before the end of October

its back still gleaming with late morning

when the mould comes and the frost comes

and the foot that finally tramples it flat.

 

See how in the earth it dwindles

dwindles once again

before its new, unparalleled splendour.

 

 

Lennart Sjögren: 'Solen bländer i marsdagen'

 

Solen bländer i marsdagen

 

Solen bländar i marsdagen

de höga granarna

som så länge stått stilla

stiger ut på skarsnön

 

en skidåkare glider också förbi

upplöses i motljuset.

 

 

The sun dazzles in the March day

 

The sun dazzles in the March day

the tall pines

that have stood still for so long

move out onto the crusted snow

 

a skier also glides past

dissolves in the backlight.

 

Lennart Sjögren: 'Nu är dagarna tätare än förut'

 

Nu är dagarna tätare än förut

 

Nu är dagarna tätare än förut

de fordrar ett ja eller nej

men vad detta ja eller nej innebär

låter de oss inte veta.

 

Därför säger de inte heller

vem som ska bli bödel eller den avrättade.

I sådana dagar

föds menedare och martyrer.

 

 

The days are now closer than before

 

The days are now closer than before

they demand a yes or no

but what this yes or no entail

they do not let us know.

 

They therefore do not tell us either

who will be executioner or executed.

On such days

perjurers and martyrs are born.

 

Lennart Sjögren: 'Hon återkommer nu - flugan'

 

Hon återkommer nu – flugan

 

Hon återkommer nu – flugan

sätter sig som förr på handleden

och smakar med sin kalla mun.

 

Om jag vore yngre skulle jag dödat henne

men nu när det är så lite kvar

kan hon sitta där med sitt sugrör.

 

Och inte gör jag skapelsen något gott

med denna deklamatoriskt humana gest

kanske fångas hon snart i en annan fälla

till en mera plågsam död.

 

År efter år har vi umgåtts

i detta låsta fängelse

som nu åter glöder

i den sena julidagen.

 

 

It's back again now – the fly

 

It's back again now – the fly

settles as before on my wrist

and tastes with its cold mouth.

 

If I was younger I would have killed it

but now that there is so little time left

it can sit there with its straw.

 

Not that I am doing creation any good

with this declamatory humane gesture

perhaps it will soon be caught in some other trap

for a more painful death.

 

Year after year we have rubbed shoulders

in this locked prison

that now gleams once more

in the late July day.

 

 

Lennart Sjögren: 'Åldrandets privilegium'

 

Åldrandets privilegium

 

Åldrandets privilegium

att allting skrämmer men skrämmer ändå inte helt. 

 

Tyckte mig se den så omtalade döden som ett

flamgrönt ljus

just före stormen över vattnet.

 

Nötskrikan, min barndoms fågel, kom fram idag

hon bar ännu sitt band på vingen.

 

 

The privilege of old age

 

The privilege of old age

that everything frightens yet does not frighten completely.

 

Thought that I saw that much talked-about death as a

flaming green light

just before the storm over the water.

 

The jay, bird of my childhood, arrived today

still wearing her bar on each wing.

 

 

Lennart Sjögren: 'Varför står hägern så trygt...?'

 

Varför står hägern så tryggt på poesins sockel

och kråkan så vaksam

framför fällan på sophögen?

 

Därför att hägern är doftblå på vingen

och har en flykt som konungar

efter att ha fiskat i stilla vatten

kråkan mera talrik

hackar sig fram bland kadavren.

 

Jag såg båda på nära håll

när de likartat knyckte på halsen och svalde

hägern något mera ormlikt än kråkan

som i den skrämda flykten ofta tappar sitt byte.

 

Nog har ni båda mitt bifall

nog ska vi tillsammans ingå i döden

där graderingarna förhoppningsvis upphör

och poesin äntligen blåser bort.

 

 

Why does the heron stand so securely on poetry’s pedestal

and the crow so vigilantly

before the trap on the rubbish tip?

 

Because the heron has powdered blue on its wings

and is majestic in flight

after having fished in still water

the crow more numerous

hacks its way forward among the corpses.

 

I saw both at close quarters

when they similarly jerked their neck and swallowed

the heron a bit more like a snake than the crow

which in scared flight often loses its prey.

 

Sure enough they both have my approval

sure enough we will enter into death together

where the gradations hopefully cease

and the poetry finally blows away.