Fjäriln och Rosen
Rosen lutar blek om kinden hennes tid är all.
Fjäriln domnar under vinden under skurens svall.
När skall fjäriln få tillbaka sina lekar, och sin maka.
När förlåter dvalan åter rosens matta ögonlock?
Barn av sommarn, levde båda, lyckliga som den,
Inga skiften, ingen vådar störde glädjen än
av varandras kyssar sälla.
Utan skuld att vedergälla,
Utan oro båda voro och de måste störas, störas dock!
Hur de dröja, hur de bida, aldrig väckas de.
Kärleken, vid vårens sida kan ej liv dem ge.
Men på kullen där de bärgas
nya sköna rosor färgas
och i doftet, över stoftet;
svärmar nya fjärlars flock!
The Butterfly and the Rose
Pale-cheeked now the rose is drooping, life begins to drain.
Numbed the butterfly is from the wind and squalls of rain.
When will it once more recover skittish flitting and its lover?
When will sleep forgive the rose’s heavy eyelids ere again?
Children of the summer were they, happy, without blame,
Nor did changes, nor did dangers harry joys which came
From their shared and blissful kisses,
Without guilt for past remisses,
Without care they both existed, harried, harried though became!
How they tarry, how they wait, yet neither one revives.
Love, alongside spring, can out of death create no lives.
Where they lie though, earth will nourish,
Beautiful new roses flourish,
And in fragrance, over dust, rise
Hosts of new-born butterflies.
No comments:
Post a Comment