Erik Axel Karlfeldt: 'Ett hjärta'

 

Ett hjärta

 

Mitt hjärta är en stadig bälg 

av ekebarkat skinn. 

I trettiårigt sökn och helg 

den svackat ut och in. 

Den suger in all världens lust, 

den andas ut all världens pust; 

håll ut, mitt goda bälgaspel, ty så är livets dust. 

 

Mitt hjärta är ett gästfritt hus 

med fyra stora rum. 

Var sal är full av klang och brus, 

men en är stängd och stum. 

Nu dansen in, I jungfrur små, 

men, kära, bullren icke så: 

min käresta vill vila i sin kammars tysta vrå. 

 

Mitt hjärta är ett bandat fat 

med gammalt lagrat vin. 

Kom an och drick, var glad kamrat 

så vitt som solen skin, 

och prisa rörd och minnesgod 

vart gästabud jag dig bestod, 

när sista droppen ritat rött sitt streck i dödens flod.

 

 

A heart 

 

My heart’s a bellows strong and true

of oak-bark leather made.

for thirty years, on Sundays too,

it’s been both squeezed and splayed.

All world’s desires it first inhales

and all world’s breath it then exhales:

play on, my trusty bellows, for life’s strife would make you quail.

 

My heart’s a house that welcomes all

of four large rooms composed.

And full of sounds is every hall,

though one room’s mute and closed.

You youthful maids, come, dance with zest,

but hush my dears, all noise suppress:

for in her silent chamber my love would seek to rest

 

My heart’s a vat, with strong hoops clad,

that’s full of vintage wine.

Come, drink my friend, rejoice be glad, 

and like the sun then shine

and, deeply moved, recall and praise

each feast I gave to gild your days

when in death’s river the last drop’s red streak has been erased.