Another poem by Edith Södergran

Ingenting

Var lugn, mitt barn, det finnes ingenting,

och allt är som du ser: skogen, röken och skenornas flykt.

Någonstädes långt borta i fjärran land

finnes en blåare himmel och en mur med rosor

eller en palm och en ljummare vind—

och det är allt.

Det finns icke något mera än snön på granens gren.

Det finnes ingenting att kyssa med varma läppar,

och alla läppar blir med tiden svala.

Men du säger, mitt barn, att ditt hjärta är mäktigt,

och att leva förgäves är mindre än att dö.

Vad ville du döden? Känner du vämjelsen hans kläder sprida,

och ingenting är äckligare än död för egen hand.

Vi böra älska livets långa timmar av sjukdom

och trånga år av längtan

såsom de korta ögonblick då öknen blommar.

Nothing

Calm now, my child, there’s nothing there,

and everything is as you see it: the forest, smoke and ever-receding rails.

Somewhere far off in a distant land

there’s a bluer sky and a wall with roses

or a palm and a more temperate wind –

and that is all.

There’s nothing there except the snow on the spruce tree’s branches.

There’s nothing there to kiss with warm lips,

and in time all lips grow cool.

You say though, my child, that the heart is powerful,

and that to live in vain is less than dying.

What did you want of death? Do you feel the repugnance his clothes spread,

and nothing is more repulsive than to die by one’s own hand.

We ought to love life’s long hours of illness

and oppressive years of longing

just as the brief moments when the desert is in flower.