Havet ältar sina minnen
Havet ältar sina minnen,
tills de blir glattslipade:
och ändå betyder de så litet.
Ty havet självt är ett enda
stort minne
ett enda stort nu.
Därför: avkräv frasen
det fullkomliga lövets sammetsmjuka glans,
eller tvinga den att forma sig till en klippas knäskål!
Hur lyckligt ingenting minnas,
ingenting! Och dock vara ett vittnesbörd
om något gånget – ett vittnesbörd i ansiktets
djärva linje, i handens frigjordhet,
i munnens slutenhet – ett vittnesbörd i rösten.
Och vad du säger är likgiltigt
som de krossade äggskalen i ett övergivet näste.
The sea kneads its memories
The sea kneads its memories
until they are smoothly polished:
and yet they mean so little.
For the sea itself is a single
great memory a single great now.
Therefore: demand from the phrase
the velvet-soft lustre of the perfect leaf,
or force it to form itself into a rock’s patella!
How fortunate to remember nothing,
nothing! And yet to be a testimony
of something bygone – a testimony in the bold line
of the face, the emancipation of the hand,
the reserve of the mouth – a testimony in the voice.
And what you say is of no consequence
like the crushed egg-shells of an abandoned nest.
No comments:
Post a Comment