Another poem by the Swedish writer Ragnar Thoursie

Mötet

Lyss till granens susning,

där kaninen trampar

i sin bur av ståltrådsnät,

och där skatan med ett tuppfjät

ekorren med andakt

(barnslig blick och knäppta tassar)

samt de arbetslösa fågelkräken

sparv och fink – samlats på parkett:

undrar vad som händer.

Ty, den gamla, hon som hör

så dåligt, har med kattlik skärpa

sen en timma stirrat genom glaset.

Inget händer.

Ingenting ska hända.

Ingenting ska ändra det som varit,

det som en gång hänt ska aldrig tagas från oss.

Det hon sett ska alltid synas

– fast till synes endast skygga

smådjur samlas bakom huset

till var morgons möte.

Stel, med glasblick, lever hon och andas.

Märker inte fönstrets imma,

dödens närhet,

kylan från den svarta spiseln.

Lyss till känslans susning

i den rörelse som minnet skänker.

The meeting

Hark to the soughing of the spruce,

where the rabbit stamps

in its cage of wire-netting,

and where the magpie with a short step

the squirrel with reverence

(childlike look and folded paws)

along with the jobless bird-wretches

sparrow and finch – gather in the stalls:

wonder what is happening.

For the old woman, she who hears

so badly, has with catlike acuity

for an hour now been staring through the glass.

Nothing is happening.

Nothing will happen.

Nothing will change what has been,

what has once happened will never be taken from us.

What she has seen will always be screened –

though seemingly only shy

small creatures gather behind the house

for each morning’s meeting.

Stiffly, with glassy look, she lives and breathes.

Does not notice the window’s misting,

death’s nearness,

the chill from the black kitchen range.

Hark to the sough of emotion

in the movement memory bestows.