Earth’s most lovely....
Earth’s most lovely at light’s waning.
All the love the sky’s containing
lies collected in a dusky light
o’er the fields,
the homes in sight.
All is pure affection, all is soothing.
Distant shores the Lord himself is smoothing.
All is close yet all far off, unknown,
All is given
to mankind on loan.
All is mine, and will be taken from me,
everything will soon be taken from me.
Trees and clouds, the fields through which I pace.
I shall journey –
lonely, without trace.
It has been pointed out to me that Thoursie is echoing and transmuting a line from this poem in the previous blog poem. Here is the original poem:
Det är vackrast....
Det är vackrast när det skymmer.
All den kärlek himlen rymmer
ligger samlad i ett dunkelt ljus
över jorden,
över markens hus.
Allt är ömhet, allt är smekt av händer.
Herren själv utplånar fjärran stränder.
Allt är nära, allt är långt ifrån.
Allt är givet
människan som lån.
Allt är mitt, och allt skall tagas från mig,
inom kort skall allting tagas från mig.
Träden, molnen, marken där jag går.
Jag skall vandra –
ensam, utan spår.
Hear him read the poem here.
No comments:
Post a Comment