Dan Andersson: 'En spelmans jordafärd'

 

EN SPELMANS JORDAFÄRD

 

Förr än rosig morgon lyser över Himmelmora kam,

se, då bärs där ut en död från Berga by.

Över backarnas små blommor går det tysta tåget fram,

under morgonhimlens svala, gråa sky.

Tunga stövlar taga steg över rosensållad teg,

tunga huvuden sej böja som i bön.

Bort ur ödemarkens nöd bärs en drömmare som död,

över äng som under daggen lyser grön.

 

Han var underlig och ensam, säja fyra svarta män,

han led ofta av brist på husrum och bröd. -

Se en konung, säja rosorna, och trampas på igen,

se en konung och en drömmare är död!

Det är långt, säja bärarna, det känns som många mil,

och när hetare blir dagen går man trött. -

Gången varligt, talen sakta, susar sälg och sjunger pil,

det är kanske någon blomma som har dött.

 

Men när kistan vaggar svart genom vårens gröna skog,

går en tystnad genom morgonvaknad teg,

och då stannar västanvinden för att lyssna vem som tog

mitt i rosorna så stora tunga steg.

Det är bara Olle spelman, susar tall och sjunger gran,

han har lyktat sina hemlösa år. -

Det var lustigt, svarar vinden, om jag vore en orkan,

jag skulle spela hela vägen där han går!

 

Över ljung och gula myrar gungas hårda döda ben,

gungas tröttsamt genom skogens bleka ro.

Men när kvällen svalkar härlig över lingonris och sten,lli

hörs det tunga tramp i Himmelmora mo.

Tramp av fyra trötta män, som i sorg gå hem igen,

och de böja sina huvun som i bön.

Men djupt i djupa grova spår trampas rosorna till sår,

mitt i äng som under daggen lyser grön.

 

Han är borta, säja fyra, det blir tungt för hans mor,

som på fattiggårn i Torberga går. -

Varför trampas vi av klackar, varför slitas vi av skor?

jämra rosorna och visa sina sår.

Det är döden som har dansat genom Himmelmora mo,

susa tistlarna på klövervallens ren.

Han har slipat er till träck med sin gamla grova sko,

när han dansade med drömmarens ben.

 

Över gräs och gråa hus flyger natten som ett sus,

bleka stjärnor blinka fattigt från sin sky.

Över heden ifrån väster nedåt tjärnen går ett ljus,

går en sång över näckrossållad dy.

Och stormen sjunger svart och vitt och i skum kring Härnaön

Sjunga vågorna om ödemarkens nöd.

Över svarta vreda vatten spelar natten upp till bön,

Ty en spelman och en drömmare är död. 

To hear Thorstein Bergman's recording, go to here

 

 

 

A FIDDLER’S FUNERAL

 

Ere a rosy dawn starts glowing over Himmelmora’s crest,

see, from Berga a poor corpse is being borne.

O’er the small flowers of the hillside mourners plod on two abreast

’neath the cool and leaden clouds of early dawn.

Heavy boots tread through ploughed plots with the roses’ sprinkled dots.

heavy heads bowed as in prayer are now in view.

From the wasteland’s inner dread glides a dreamer who is dead,

o’er a meadow that gleams green from all the dew.

 

He was queer and he was lonely, is what four black men explain,

and he frequently lacked shelter and lacked bread. –

See, a king, proclaim the roses and are trampled on again,

see a king as well as dreamer is now dead!

It’s a long way, say the bearers, many miles ahead still lie,

and as day grows hotter wearily we tread. –

Steps grow cautious, tongues speak softly, willows sing and sallows sigh,

it could well be that a flower is what is dead.

 

But as blackly rocks the coffin through the woods in springtime green

silence moves through farm plots woken by the dawn,

and the west wind stops a moment to make out with senses keen

who through roses took steps heavy and forlorn.

It is only Fiddler Olle, sings the spruce and sighs the pine

he has ceased to chase his years without a home. –

Strange, the wind replies, if I just like a hurricane could whine,

I would play the whole long way he now must roam!

 

Over yellow bogs and heather hard, dead bones now rock and sway,

rock and sway through the pale quiet of forestland.

But when over stones and berries coolness wafts at end of day,

heavy feet tramp on through Himmelmora’s sand.

Feet of four tired mourning men, tramping homeward now again,

heavy heads bowed as in prayer once more in view.

But deep in rifts so sore, are the roses torn to gore,

in a meadow that gleams green from all the dew.

 

He is gone now, say the four men, for his mother awful news,

she who in Torberga poorhouse now must dwell. –

Why do trampling heels abuse us, are we trodden on by shoes?

all the roses wail and show their wounds as well.

It is Death that has been dancing on through Himmelmora’s sand,

sigh the thistles at the clover meadow’s rim.

He has worn you down to dirt with his coarse shoes, just as planned,

when he danced and had the dreamer’s bones with him.

 

Over grass and drab grey houses night is swiftly swishing past,

pallid stars are twinkling like some gutted pyre.

From the west across the heath down to the tarn light moves at last,

and a song moves over water-lilied mire.

The raging storm sings black and white, round Härnaön the air,

foam and waves sing of the wasteland’s need and dread.

Over black and angry waters night strikes up the tune for prayer,

for a fiddler and a dreamer now is dead.