BALLAD OM STIGARNA I VÄSTMANLAND
Under den synliga skriften av småvägar,
grusvägar, brukningsvägar, ofta med en kam
av gräs i mitten mellan djupa hjulspår,
dold under kalhyggenas bråtar av ris,
ännu tydlig i den söndertorkade mossan,
går en annan skrift: de gamla stigarna.
De går från sjö till sjö, från dalgång
till dalgång. De djupnar ibland,
blir mycket tydliga och stora broar
av medeltida sten bär dem över svarta bäckar.
ibland förskingras de över kala hällar,
man tappar dem lätt i träskmarker, så
omärkliga att ena ögonblicket finns de där,
det andra inte. Det finns en fortsättning,
det finns alltid en fortsättning, bara
man letar, dessa stigar är envisa,
de vet vad de vill och met vetskap
kombinerar de en betydande list.
Du går mot öster, kompassen visar envist öster,
stigen följer trofast kompassen, som ett streck,
allt är i ordning, då svänger stigen mot norr.
I norr finns ingenting. Vad vill stigen nu?
Snart kommer en jättelik myr, och stigen visste det.
Den för oss runt, med tryggheten hos en
som har varit med förut. Den vet var myren finns,
den vet var berget blir alltför brant, den vet
vad som händer den som går norr i stället för söder
om sjön. Den har gjort alltsammans
så många gånger förut. Det är hela meningen
med att vara en stig. Att det har gjorts
förut. Vem gjorde stigen? Kolare, fiskare,
kvinnor med magra armar som samlade ved?
De fredlösa, skygga och grå som mossan,
ännu i drömmen med brodermordets blod
på händerna. Höstliga jägare i spåren
på trofasta stövare med frostklara skall?
Alla och ingen. Vi gör det tillsamman,
också du gör den en blåsig dag, när
det är tidigt eller sent på jorden:
vi skriver stigarna, och stigarna blir kvar,
och stigarna är klokare än vi,
och vet allt det vi ville veta.
BALLAD ON THE PATHS IN VÄSTMANLAND
Beneath the visible writing of small roads,
gravelled roads, farm tracks, often with a comb
of grass in the middle between deep wheel ruts,
hidden beneath clear-felling’s tangle of brushwood,
still legible in the dried-up moss,
there is another script: the old paths.
They go from lake to lake, from valley
to valley. At times they deepen,
become quite distinct, and large bridges
of medieval stone carry them over black streams
at times they are dissipated over bare flat rocks,
one easily loses them in marshy ground, so
imperceptible that at one moment they are there,
the next not. There is a continuation,
there is always a continuation, as long as
one looks for it, these paths are persistent,
they know what they want and with their knowledge
they combine considerable cunning.
You walk eastwards, the compass persistently shows east,
the path faithfully follows the compass, like a straight line,
everything is in order, then the path swings northwards.
In the north lies nothing. What does the path want now?
Soon you come to a huge bog, and the path knew that.
It leads us around, with the reassurance of one
who has been this way before. It knows where the bog lies,
it knows where the rockface gets far too steep, it knows
what happens when it goes north instead of south
of the lake. It has done all of this
so many times previously. That is the whole point
of being a path. That it has been done
before. Who made the path? Charcoal burners, fishermen,
women with skinny arms collecting firewood?
Outlaws, timid and grey as the moss,
still in their dream with the fratricide blood
on their hands. Autumnal hunters in the wake
of trusty foxhounds with their frost-clear bark?
All and none of them. We make it together,
you too make it on a windy day when
it is early or late on the earth:
We write the paths, and the paths remain,
and the paths are wiser than we are,
and know all we wanted to know.
