Thursday 31 January 2019

Last poem of Lars Forssell's 'Sånger'


Mörker är inte lika mörkt. När han
steg ned i båten bad han oss släcka allt,
facklor och tjärstickor som brann.
Jag svepte manteln om mig. Det var kallt.
‘Det är i beckmörkret jag anar land.’
Och båtshaken sköt färjan ut i natten.
Kring stäven viskade Akerons vatten.
Det återstår nu tretton hjärtslag sand
i timglaset vid rodret. Så jag hinner fram.
Där vi såg svart i svart och kol mot kol
han styrde efter kobbarna som sam
omkring oss, efter pinjernas konturer, mot sitt mål.
I mörkret skrapandet av köl mot strand.
‘Stöd er på mig. Godnatt. Det kostar en obol.’


Darkness is many kinds of dark. When he
came on board all torches and resin-sticks, he told
us, were to be put out. I pulled the
cloak I had round me tightly. It was cold.
‘It’s when it’s black as pitch that I sense land.’
Into the night the boat-hook pushed the craft.
Acheron’s waters eddied, fore and aft.
There are but thirteen heartbeats left of sand
in the rudder hour-glass. Still some time to spare.
Where we saw black on black and coal on coal
he steered by all the swimming islets’ glare
around us, by the pinetrees’ outlines, to his goal.
And in the dark the scrape of keel on strand.
‘Just lean on me. Good night. That’s one obol.’


No comments: