Sonett XXVIII
Det kommer sent. Det hade
långt att gå.
Det har väl inget namn men
kallas sorg.
En knuten näve är en bräcklig
korg
av spröda fingerben, och att
förstå
sin svaghet rätt är svårt.
Och mycket få
kan se sin svaghet som en
väldig borg.
Man står på någon Gustav
Adolfs torg
och ser sig övergiven. Att
övergå
ett sådant torg är svårt. En
öppnad hand
är nästan alltid tom. En
fågelbur
där aldrig någon fågel bott
ger lätt
ett intryck av förvirring. Med
vad rätt
föraktar vi en frihet, vars
natur
består i att försiktigt lösa
alla band?
Sonnet XXVIII
It’s late in coming. It had
far to go.
There is no name for it but
it’s called grief.
A clenched fist is no more
than a frail sheaf
of brittle fingerbones – it’s
hard to know
one’s weakness properly. And
very few
can view their weakness as a strong
safe lair.
One stands on some huge
Gustav Adolf square
and sees oneself forsaken. It’s
hard too
to cross a square like that. A
hand that lies
open’s nearly always empty.
And a cage
where no bird’s ever lived
can easily
convey confusion. By what
right do we
disdain a freedom that by
nature, stage
by stage, would loosen
cautiously all ties?
No comments:
Post a Comment