Lars Gustafsson: 'Den vita hunden'

DEN VITA HUNDEN

Den vita hunden sover hela dagen

utsträckt framför dörren i regnet.

Så har otaliga förfäder sovit i regn,

utsträckta på mörknande gårdstun.

Och yxornas korta ljud mot torr björk

har de lärt sig att stänga ute.

Så har de sovit i regnets silvertrådar

från det ena århundradet till det andra,

med starka breda tassar framför sig,

eller sträckta klumpigt åt sidan.

Och vårens vindbyar drog snabbt

genom dungar av glasklara björkar,

drog kallt sina skuggor att jaga

över de stora sjöarnas ytor.

Den vita hunden sover i sitt regn.

Och obevakad går en dröm, en darrning,

genom den starka kroppen. Så livlig,

och så oåtkomlig! På samma sätt

skimrar väteatomens  spektrallinjer

hela tiden med skiftande styrka:

Nyss där, nu här. Och redan borta.

En livlig dröm går obevakad fram.

Vem drömmer? Bland den subatomära

världens skuggor? Är det du?

Är det jag?

Vem av oss, synlig bakom regnets silvertrådar?

THE WHITE DOG

The white dog sleeps all day long

stretched out in front of the door in the rain.

So have countless forefathers slept in rain,

stretched out on darkening farmyards.

And the short sounds of axes against dry birch

they have learnt to exclude.

So they have slept in the rain’s silver threads

from one century to the other,

with strong broad paws in front of them,

or stretched out clumsily to one side.

And the gusts of spring winds swept quickly

through clusters of glass-clear birches

coldly swept its shadows out hunting

across the surfaces of the large lakes.

The white dog sleeps in its rain.

And unguarded a dream, a tremor,

passes through the strong body. So alive,

and so inaccessible! In the same way

the spectral lines of the hydrogen atom 

constantly shimmer with shifting strength:

Just now there, now here. And already gone.

A lively dream passes unguarded on.

Who is dreaming? Among the subatomic

shadows of the world? Is it you?

Is it me?

Which of us, visible behind the rain’s silver threads?