En svanesång
Jag står vid vägens sista, höga grindar,
och kring mig blåsa kvällens svala vindar,
och innan solen purpurröd gått ner,
jag hunnit upp min längtans högkvarter.
Jag ser på livet som på sländors vimmel,
inunder sommardagens höga himmel,
och längtar att vid dagens skumma slut
få falla i det stora mörkret ut.
Mitt liv, min kraft jag gav åt blodets strider,
och tackar glatt för gångna kämpatider,
för alla heta slag på solbränt grus,
och segerfesters jubeldränkta rus.
Jag hör en storm som går på vingar tunga,
och midnattsåskans vita blixtar ljunga.
Hell, tordön, hell! Jag svänger högt min hatt,
och hälsar livets svala avskedsnatt.
Nu stundar fest, nu varslar uppbrottstimma,
då fri och frälst jag upphör att förnimma,
och stiger i det namnlöst mörka ner -
och jublar, faller, ler och finns ej mer.
A swansong
My journey’s last, high gates stand right before me,
and round me evening breezes curl demurely,
and ere the sun has set in crimson glow,
I’ve reached my yearning’s home base here below.
Like dragonflies I view life’s great commotion,
that teem and swirl in summer skies’ great ocean,
and at day’s murky end my longing’s stark
to fall into the vast void of the dark.
My life, my strength I gave to blood-strife madly,
and for past times of battle would thank gladly,
for all fierce fighting waged on sun-burnt grit,
ecstatic victory that ended it.
On heavy wings I hear a storm come lashing
and midnight thunder’s lightning brightly flashing.
Hail, Thor-blows, hail! I wave my hat on high,
and greet life’s parting in the cool night sky.
Now revels start, now comes the time for leaving
when, free and saved, I cease all this perceiving,
descend into the dark’s deep nameless core –
exult while falling, laugh – and am no more.
No comments:
Post a Comment